Aftonbladet – 5 oktober 1861, sida 2

Detta öfverträffar alla hans föregående skälmstyckenX, sade Paolo skrattande. Grefve Fortiguerra blefven polsk adelsman — naturligtvis en landsflykting — som sjunger och spelar guitarr. Ja, och det blef för honom en ganska god affär, det kan jag försäkra: digt, fortfor Clelia; inte blott koppar, utan äfven silfvermynt regnade på hans tiggartallrik. Han har en förträfflig baryton, det mäste jag erkänna, och förstår att behandla den rätt bra.t Se der har du en rival, Salvator4, utade Paolo; ?jag slår vad. om hvad som helst, att en vacker dag hafva vi honom här i Scutari.? tKommer han hitt, sade Salvatort, så skall jag nog draga försorg om att han far tillbaka htet fortare än han kom.? Detta är blott vanlig konstnärsjalusiX, menade Paolo. Primo tenor assoluto är naturligtvis svartsjuk på barytonen.t Säg mig, Salvator, hvilket ditt ofelbara medel är att blifva honom qvitt?4 gade Clelia. Naturligtvis att demaskera honom.4 tAfven om du önskade att göra det — vilket jag mycket tviflar på, om du fick se honom, sade Clelia lugnt, en sådan jatlig stackare som han nu är och med jemnerligen slitna kläder — men om du verkigen önskade det, så tviflar jag dock på, Salvator, att du skulle kunna besegra grefve Fortiguerra, eller hvad han nu må kalla sig. lan är en fullkomlig skådespelare och återser hvilken karakter som helst med största nästerskap. Att se honom i sin fyrhörriga polska mössa och rocken, alldeles öfrerhöljd af sleifer och snören, med hvitt pipkägg och stora, hvita mustacher — att öra. honom tala om kampanjen 1800 — 1ej, det var icke möjligt att ej tro honom ara en af de ädla hjeltarne från slaget vid )strolenka. Ej en enda passagerare omjord på ångbåten — der funnos äfven nåra polackar med — tviflade ej ett enda ögon