Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

tHvarföre vill ni ej se miss Clara, er dyrbara ungdomsvän? Thornton skakade häftigt på hufvudet; utan att säga ett ord vidare drog han sig ännu mer tillbaka och började till slut springa sin väg, så fort han förmådde. Tårar frambröto i den gode läkarens ögon, då han ensam måste återvända till Clara med underrättelse om denna nya felslagna förhoppning. Hade Thorntons uppmärksamhet, då han först hörde hennes röst, blott räckt några få minuter till. så kunde ingen veta hurudan utgången skulle hafva blifvit. Grymt, ja grymt var det visserligen att så lida skeppsbrott i åsyn af hamnen! Men hvad som var uppskjutet var derföre icke förloradt. Doktorn hade för mycken erfarenhet af sinnessjukas vanor, för att ej veta, det Thornton åter skulle besöka en plats, der han hade emottagit ett så starkt intryck. Och då skulle måhända det nu förlorade tillfället återkomma. Med dessa och andra förhoppningar sökte doktorn uppmuntra den nu så nedslagna Clara. Men detta tillfälle erbjöd sig icke på tvenne veckor. Thornton gick under denna tid två eller tre gånger ut i parken, men undvek noga den plats, till hvilken hans tjenare ville föra honom. Doktor Ternöl fann dessutom alt han var mera upprörd och hans tankar mera förvirrade än före det sista försöket. En eftermiddag satt miss Clara vid pianot — det var en ljullig, vacker Aprildi g— och under det att hennes blickar hvikude på de motsatta trädens späda crönska, van drade hennes finger r halft drömmande öfver tangenterna. Hustigt hände hon sig ej längre vara ensam. En gestelt stod vid hennes högra sida, för reslig att vara dok tor Ternel — då måste det säkerligen vara (nn