Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

Han är död! utropade Clara och satte sig upp i sin bädd, medan hennes vidt utspärrad? ögon uttryckte den största förskräckelse. Han lefver!? skrek läkaren med hänförelse; han har medvetande — han är — Jag är en stor narr; bered er på —? Säg mig, goda doktor — ack säg mig allt!? sade stackars Clara. Han har återfått sitt förstånd!? var allt hvad läkaren kunde sä:a och detta under en åtbörd, som hade ganska mycken likhet med ett luftsprång. Clara höjde sina armar i stum tacksägelse och sjönk tillbaka på sin hufvudkudde. Ingenting lindrar så en hög grad af sinnesrörelse som elt starkt utbrott af tårar; snart var Clara tillräckligt lugnad attkunna lyssna till hvad doktorn hade att säga. Han meddelade henne således, att efter tjugo timmars användande af de verksammaste stimulerande medel hade Thornton slutligen vaknat; det första han då gjorde var att gifva doktor Ternel ett tecken att böja sig ned till honom, hvarpå han ien knappt hörbar hviskning hade frågat: hvar är Clara?? Jag sade honom?, fortfor läkaren, att ni var här, hvarpå han önskade att jag genast skulle gå och säga er, att tack vare er, så var han nu åter tälld, och att om han finge lefva, skulle han till sista dagen af sitt lif välsigna den, som hade återskänkt honom sitt förnuft.? Tre dagar derefter tilläts Clara sjelf att visa sig för sin vän — ja, bokstafligen blott visa sig, ty det var endast under förbehåll att hon hvarken skulle få tala eller låta honom tala till sig, som hon fick se Thornton — ett vilkor, som i alla fall var öfvertlödigt, ty ingendera hade kunnat säga ett ord, så qväfda voro de af tårar, (Forts.)