Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 1

NUHUA Delralnja. 1imeS SFSUFar:. En eländig svärmare, såsom den unue Becker, hvilken nyligen blifvit dömd till 20 ärs fängelse för mordförsöket på konungen af Preussen, väcker i våra dagar föga uppmärksamhet. Då max hör, att en hög person blifvit midt på ljusa dagen föremål för ett mordförsök med kula eller do!k, och att förbrytaren omedelbart derpå blilxit gripen, så gläder man sig åt att mordvapnet cj gjort verkan, och glömmer sedan innan kort hela saken. Det är som om offret undgått att bli öfverkördt af en vagn eller sönderslitet på ett jernbantåg. Man fcreställer sig den eländiga varelsen, hvilken uttänkt brottet, såsom en person, knappt ansvarig för sina handlingar, såsom en hvars förslånd är svagt eller förmörkadt, och som antingen varit förledd af detta begär efter ryktbarhet, som man ofta finner i förening med total obetydlighet, eller ock drifvits till förtviflan af en hopplös och aggande fattigdom. Hvad som allraminst faller oss in, är att ge en olitisk betydelse åt en dylik handling. annt är väl, att P:anoris och Orsinis brott föröfvades af män, hvilka represe terade det demokratiska partiet i Italien. Det funns andra personer färdiga attträdaide nyssnämndas fot spår, ända till guillotinen, om de blott kunde lyckas undanrödja den man, som stod emellan italienarne och deras frihet. Men detta var ett undantag, som endast ger ökad styrka åt regeln. Öfvertygelsen, att Orsini blott var en bland de många, verkade mäktigt på menniskors inbillning, och kan tryggt sägas hafva till och med modifierat franska kejsarens politik. Men Napoleon var eu furste, som belann sig i en egendomlig ställning, och italienarne voro i förtviflan öfver mångåriga oförrätter. Man har ej i våra dagar något annat exempel på ett parti, som sökt vinna sina afsigter medelst lönnmord. Äfven de män; som gjorde försök emot Ludvig Filips lif, voro, ehuru tillhörande de ytterliga republikanernas parti, antingen utan medbrottslingar, eller ock hade de endast fört.ott sina planer åt några lika fanatiska som de sjelfva. Att ens det ringaste fåtal af personer skulle förena sig om ett mord på en legitim tysk furste, hvilken enligt stadgad ordning skulle efterträdas af en regent, hvilken brottet skulle drifva till en bitter fientlighet emot konspiratörernas sak — sådant är ögonskenligen rentaf omöjligt. Man kan derföre taga för gifvet att Becker, ehuru juryn förklarat honom vara vid sina sinnens fulla bruk, likväl var så originell i sina åsigter att han ej hade några medbrottslingar. Hans ändamål var — heter det i hans bekännelee — att skjuta konungen för att derigenom befordra den tyska enheten. Det var en sällsam plan, ehuru måhända ej sällsammare än andra planer som af furstar, statsmän och professorer blifvit uppgjorda för samma saks befordrande. Den halfförryckte entusiasten må nu underkastas det lifstidsstraff, som hans imitation af Orsini ådragit honom, och hans namn bör få begratvas i glömska. Men till och med i fanatikers och galningars synvillor ligger vanligen någonting verkligt på bottnen. En buske kan i mörkret tagas för en björn, men då måste busken åtminstone finnas. Endast en galning skulle kunna tro att Tysklands bästa kan betordras genom att skjuta på någon, aldraminst på en konung af Preussen; men handlingen vittnar om sträfvanden som pågå bland det tyska folket, och om svikna förhoppningar, hvilka åtminstone en del personer tillskritva konung Wilhelm I och hans regering. Hvad som bland de bemedlade klasserna ieskränker sig till ett mildt klander är missnöje bland massorna och blir raseri inom nägra hetsiga och förbittrade menniskors bröst. Tysklands enhet4 är en fras som i en Beckers mun sannolikt betyder någonting helt annat än hvad hans mera förnuftiga landsmän önska. Muazzini kan ej vara mera olik Cavour än dräggen af 184 års demokratiska parti skiljer sig från det slag af politiker, som under de sednaste åren uppträdt och som genom studium af den nyaste historien och Englands, Frankrikes, Huiens, och vi kunna äfven tillägga, Amerikas nuvarande tillstånd, utmär.a sig ej mindre för moderationen än för allvaret i sina åsigter. Att konung Wilhelm känner de önskningar som hysas af de mest aktningsvärda bland hans landsmän, de må nu vara hans egna eller andra tyska furstars undersåter, kan ej betviflas; men huruvida han till fullo uppskattar rättvisan och förnuftigheten i deras åsigter återstår att se. Tysklands cuhet har i ett hänseende blifvit en ulnött politisk dogm. De förvillelser, som den sednaste aflidne konungen uf Preussen endast för några är sedan tillät sig, förefalla nu nästan otroliga. Det är visserligen möjligt att genom något oförutsed! sammanstötande al händelser, genom utbrottet af några revolutionära krafter, som länge varit i jäsning; en konung af Preussen kan bliiständ att spela Victor Emanuels rol och gifva enhet åt Tyskland på de öfriga suverinernas bekostnad. Men att afsälta ller mediatisera är tydligen omöiligt i det tillstånd hvari det tyska folket för närvarande befinner sig. Lika litet är det möjlig. för Preussen eller någon annan stat att få den kejserliga myndigheten till sin förmån upplivad. Tysklands enhet måste sålec es eftersträfvas och vinnas på annat sätt än alt en mo: nark förherrligas och de andra sänkas ned. Emellertid kännes mer och mer behofvet af en sådan enhet. Det är numera icke någon fantasiens eller känslans sak, icke ett föremål för pedanter att utbreda sig öfver, icke något att sjungas om och drickas för af ölipimplande studenter, utan en stor politisk och militärisk fråga, som det tillhör praktiska män att afgöra med tillbjelp af-det upprätthållande partiet i Europa. Tyskarne ha upptäckt — och aldrig förbillida! — att deras konfederation är en alltför klumpig KR GAA för våra fidarR mad ana