Aftonbladet – 2 oktober 1861, sida 3

ädning, som, likt suset af sommörvinden b!andiräden, som bebådade hennes närhet — ar tyckte han: sig inandas denljufva vällukt mm alltid omgaf henne; hvarje behagligt, ioligt ord eller åtbörd vid den lyckliga frakosten i Palazzo-Morlacchi;rstod återsså I fligt för hans minne; nu såg han-henne er sådan han då hade trott henne vara — r god genius issin. onkels hem; ochystängt, framför allt annat lefvande i hans erivran var deras afsked i Rom, den rörande innerhgheten af hennes ånger och det;oförbehållsamma öfverlåtandet åt honom att-beämma öfver henne, hvilket; hade förorsa:t förnyandet af deras fordna förbindelse. Af dessa smulor från det förflutnas fest i de sig Paolos själ och stärktes deraf — dock ej af dem allena. Den hade derjemte cen verklig, ljuflig konungskaka att föda sig utt— hennes sista bref. Det bevarade han, som han skulle hafva gömt religionens saliegörande ord. Han hade omsorgsfullt inlugt det i silkespapper och bar det vid sitt brist, hvilande wid sitt hjerta, på det att om han skulle dö, det måtte blitva begrafvet, med honom. Ehuru han kunde det fullkomligt utantill, läste han-det om och om igen, och mången mörk, enslig natt bade han pp repat för sig dess innehåll och: alltid tyckt det vara en falisman emot mörka tankar. all någon kalla detta barnsligt afguderi? Kanske var det barnsligt, men icke dess mindre förenadt med en bestämd och välsignelserix nytta; ty utaf de få meningarne i detta bref återuppbyggde Paolo småninom hela sin andeliga verld — en Lavinia, lörädlad af motgången, hans egen kärlek renad af förödmjukelsen — och i den innefattades alla.de högsinnade.känstor och beslut som frälsa och rena-den menskliga naturen. Var detta intet? (Forts.)