(Insändt). Genmäle till herr Ljungberg på hans i n:o 214 af Aftonbladet införda uppsats. Om hr Ljungberg i den ifrågavarande uppsatsen lånat sina vapen endast från förnuftet, skulle jag ej inlåtit mig i strid med honom, dels i känsan af min underlägsenhet på det fältet, dels emedan bibeln sjelf säger, att dess lära, ehuru i sig sjelf det högsta förnuft och det enda system, som låter Gud vara både oändeligen helig och oändeligen kärleksfull, likväl för det förmörkade och uppblåsta menniskoförnuftet alltid skall förblifvå en galenskap och förargelse. (Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds anda tillhörer, ty det är honom en galenskap, och han kan icke begripa det; ty det måste andeligen dömas, 1 Cor. 2: 14, och Christus säger sjelf: Jag prisar dig, fader, himmelens och jördens herre, att du hafver detta dolt för de visa och förnumstiga och hafver det uppenbarat för de fåkunniga. Matth 11: 25.) Men då Kr L. till en del ställer sig på biblisk grund, i det han ur Frälsarens egna ord söker bevisa, att han var en blott menniska, så fordras i sanning icke mycken skarpsinnighet för att-vederlägga denna bevisning. Skälet hvarföre så många språk synas tala för hr L:s sats, är att den till en del stödjer sig på tvenne i bibeln klart uttalade och af de troende i alla tider älskade och bekända sanningar, nemligen å ena sidan att vår dyre Frälsare var en sann menniska, var i allt bröderna lik, i all ting frestad lika som vi, dock utan synd (Ebr. 2: 17; 4: 15) ; och å den! andra att alla, som med tron blifva med honom förenade, åter upptagas till Guds barn, att, såsom Johannes säger (1: 12) : allom dem, som honom anammade, gaf han makt att blifva Guds barn, dem som tro på hans namn. Men häraf följer icke, att han icke tillika var Gud; eller att dextroende äro Guds barn i samma eden som han var Guds son. För att nu först bemöta ett par af hr L:s bevis, så förfaller hela den af honom gjorda tolkningen af benämningen Guds son, enligt hvilken Kristus ej skulle vara Guds son i väsentligen annan mening, än hvarje menniska kan så kallas, då man läser Joh. 3: 16: Så älskade Gud verlden, att han utgaf sin ende son, på det hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få GREN lif. Märk: Christus kallar sig sjelt Guds ende son och uppställer dermed en afgjord skillnad emellan sig och andra menniskor. Att åter förebråelsen till Thomas icke gällde dennes bekännelse: min Herre och min Gud, är klart för hvar och en, som läser stället i dess sammanhang (Joh. 20: 24—29), då apostelen fick densamma, icke derföre att han nu trodde, det hans mästare, som genom sin död bevisat sig fom en sann menniska, af egen gudamakt stått upp igen, utan derföre att han ej velat tro detta. Vi vilja nu anföra någia klara yttranden af Frälsaren; som bevisa att han sjelf utgaf sig för Gud, på samma gång han älskade att kalla sig menniskones Bon, och dervid bland den mängd afställen, som kunde anföras ur de ändra evangelierna,