Aftonbladet – 30 september 1861, sida 2

hans förvillelse hade uppkommit, att Paolos förklaring om sin afresa från Paris blott vore ett skämt, var och måste förblifva en af rusets outgrundliga mysterier. Paolo såg sig ett par ögonblick omkring i det lilla rummet; det var nu tomt, kallt och Gud skall veta otr.fligt nog, men äfven sådant det befann sig, var det för Honom fullt af ljufva minnen — de ljufvaste afalla, hvilka äro helgade af den oegennyttigaste tillgifvenhet. Han fattade Prudences hand och sade: Jag har önskat mig denna stund enskildt samta!a med er för att säga er? — det var något i hans hals som hindrade honom från att tala. SJag måste bedja om er förlåtelse — ja, er förlåtelse — jag borde på mina knän I önfalla derom — här, i detta rum. Se icke på mig, som om ni ej förstod mig. Ni känner, och jag känner att jag har varit otacksam emot er och ert hus; att jag har. hållit mig åflägsnad från er, min välgörerska, min ömma vårdarinna — med skamlös glömska har jag lönat er för lifvets gålva, ty näst Gud har jag er alb tacka för att jag-lefver. Om ni kan säga detafuppriktigt hjerta, så låt mig höra att ni förlåter: mig. Om ni nödvändigt önskardet4, sade Prudence, leende under sina tårar, 4så vill jag säga att jag förlåter er, ehuru jag aldrig har känt något missnöje emot er; af hela mitt bjerta välsignar jag er, dyraste mr Paul. Och tillåt mig nu att förklara mig rörande en sak. Om jag nyss emottog underrättelsen om er afresa med skenbar köld, si tro ej att detta kom af lik iltighet eller ovilja, rej, sannerligen! Förhållandet är blott, att jag ar beredd derpå. Samma ögonblick ni kom var jag säker på att ni var här för att säga oss farväl... Om jag