Aftonbladet – 30 september 1861, sida 2

hundra millioner katoliker snart finna sin matsmältning skadad. Peka bara åtitalienska Tyrolen — och peka åt det hållet måste ni, annars fins intet oberoende att vinna för eder — så skall ni ha er på halsen fyratio millioner tyskar, för hvilka det är ett cevangelium — ehuru inte precist Kristi evangeHum, att det från tidens begynnelse är bestämdt att det saurkrautiska elementet skall herrska öfver det mackaroniska elementet. Och om vi nu betrakta sakerna mera i detalj, så skolen I finna att ingen klass, ja, ingen individ skall undgå att svårligen lida såvida det välsignade italienska förtrycket tar slut. Publicister, statsmän, tidningsskrilvare skola finna sig berötvade sin rikaste grufva af reflektioner; filantroper sin favorit-dada, offentliga talare sin sporre för att åstadkomma gripande tal, poeter sitt camposanto, öfver hvilket de kunna qväda sinareqviem i oändlighet, sköna läsarinnor af Le mie Prigioni säkerhetsventilen för deras öfvermålt af känsla och slutligen alla nollor som vår Herre välsignat med ett: fädernesland, skola högeligen sörja en jemförelsepunkt som nu är synnerligen fördelaktig för deras egets upphöjande till skyarne. Som I sjelfva sen, kommer ingen att vinna på saken, men hvar och en att förlora — ja, till och med italienarne sjelfva. Jaha, I skolen blifva de första som få sitta emellan. Hvad är det-väl som ger den italienska karakteren en sådan lyftning och tillvinner den så mycken sympati? Det är det immateriella i deras sträfvan och den anda af sjelfuppoffring de der vid lägga i dagen. Under det vilda jagande efter materiela fördelar och nöjen, som utmärker vår tid och ställer alla individer i jemnbredd, kan ingen undgå att hysa aktning och deltagande för menniskor, tillräckligt sjelfständiga att våga allt — äfven lif