Aftonbladet – 30 september 1861, sida 2

finna sig vid sardinska-konsulatet påföljande dag vid middagstiden. Man behöfde ej be fara att Paolo icke skulle punktligt infinna sig på den utsatta timmen. Allt gick för träffligt, och då klockan var ire, befann sig Paolo i laglig besittning af ett pass, dess. utom tillbörligt viseradt af franska polisen. Han och Salvator beslöto följaktligen at afresa med samma aftons bantåg till Lyon. Kläder, böcker, stöflar, allt kastades om hvartannat i koffertar och kappsäckar, hvilka samma stund de voro fullpackade afsändes till bangården ; hela tiden gjorde Du Genre sig lustig på Paolos bekostnad. Paolo var i en sådan oro att gå miste om bantåget, att de voro framme vid stationen precist två timmar för tidigt; — i betraktande hvaraf och att ännu inga af de tre hade ätit middag, gingo de efter enhällig öfverenskommelse in i serveringsrummet och tillsade om middag. Du Genre åt föga, men mot sin vana drack han mycket, talade mer än vanligt och var mera retsamt paradox än någonsin. Ett oberoende, ett fritt Italien! utropade realisten och sväljde ett glas champagne till svar på Salvators skål för denna angelägenhet. Du talar om den saken helt obesvärad min vän, utan att kosta en enda tanke på följderna. Att digerera, eller icke digerera, det är den stora, europeiska frågan, innefattad i den italienska; hvad säger du om jag bevisar dig att Italiens status quo är sine qua non af en god digestion för nio tiondedelar af Europa! Gören det minsta försök till förändring, och gulsot skall höra till ordningen för dagen! I fordren bevis, I klentrogne! Söken att behandla — lika lätthändt som Zephyr leker med en ros — den romerska frågan — och för att säga rent ut, så måste ni vidröra dem — så skola två