Aftonbladet – 28 september 1861, sida 3

delar af de klagomål, som vi få höra, kommer af den galna inrältningen. En wniform är deremot, Gud ske lof, inte i vägen för någon och dessutom högst comme il faut, e!ler hur, gudfar? Gudfar, som under denna debatt ihärdigt sutit och sugit på sin tomma sjöskumspipa, allvarsamgoch värdig som en cherokeschef, steg upp vid detta vädjande till hans omdöme, gjorde en militärisk salut och sade med afgörande ton: uniformen är mannen, hva sa?4 — detta domslut var alltför djupsinnigt för alt ej frågan skulle anses utredd. Härefter måste Paolo se och beundra barnens skrifböcker och lyssna till La Fontaines Myran och gräshoppant4, uppläst af den äldste gossen. Sedan de små, berömda, smekta och belastade med gåfvor, hade gått till hvila, steg Paolo upp och sade: j Nu, mina vänner, måste jag äfven lemua eder; jag kom för att säga er farväl innan jag lemnar Paris. Jag står på resande fot till Turin. Detta. tillkännagifvande hade den mest muätrande verkan på den gamle soldaten. Han gjorde en fint åt Paolos bröst och utropade: SFarceur, va — inte duger det; ha, ha, ha! Turin! Det var ett lustigt infall. wTarin ! upprepade Prosper och fick ett nedslaget tistende? det ligger långt bort, inte sannt? Jag vill väl hoppas ni ej har för afsigt att bosätta er der för alltid? Derom kan jag nu ingenting säga, min oda Prosper; ni-vet att menniskors beslut så ofta rubbas af förhållandena. (Forts. följer).