Aftonbladet – 28 september 1861, sida 2

ny art af verksamhet genom denna-mängd af statsekonomiska och politiska skrifter, hvilka ej mindre genom idternas nyhet ä ndt het äsido, för Big i ett område af vetande, det teologiska, och skrifter vittna om hans rastlösa forskningar äfven på detta fält. Vi kunna ej neka oss nöjet att meddela talarens vac .ra och :räffande slutord öfver denne utomorcentlige man: Likt s mången annan starkt framstående man har Agardh blifvit med liflighet både klandrad och berömd. — — Men när dessa stridiga rösters gny har tystnat; när ur djupet af tidernas fjerran efterverldens silfverstämma, så ren derföre: att hon är befriad från lidelsernas skärande missljud, höres afkunna sin dom; då skall hon, derom kunna vi vara vissa, förklara att dem författare, som lefvat för sitt fädernesland och som hänfört sitt folk, har tecknat sitt namn i häfderna medsen skrift, som tidens makt icke skall utplåna. Afven i doktor Börjesons inträdestal, hvarigenom han inom akademien intog Brinkmans i tretton år der obesatta plats, finner man med tillfredsställelse icke det fordom så vanliga pompösa äreminnet, utan en liflig med lätta och lekande drag tecknad karakteristik af den hädangångne. Den så högst Originelle bokvännen, den sinnr-ke skalden, den älskvärde umgängesmannen skildras här på ett språk, visserligen föga akademiskt i den gam!a meningen, och der man här och der finner uttryck, som för 40 år sedan skulle hafva slagit ledamöter af detta adertonmannasamwfund med en viss dyster häpnad, men som nu synts ha fått passera uta någon vitter tullbehandling, och som i sjelfva verket endast ge ett nytt bebag åt den naåturtrogna teckningen. Det ätven under den sena ålderdomen varmt ungdomliga, som utgjorde grunddraget i Brinkmans karakter, och hvarom hr B. träffande anmärker, huru det förefaller som om Astolf från Slyckt salighetens ö utur ungdomens källa skickat några droppar åt denne. sin landsman, såsom han en förnande ande mellan Nordens ist — är on egenskap, som hans minnestecknare synes hafva med honom gemensamt och som äfven meddelat sig åt framställningssättet i detta inträdestal. Ett af vårt lands ädlaste minnen, ett hvaröfver Sverge medskäl kan känna s g stolt, C. B. Wadströms, har här af friherre von Beskow blifvit tecknadt på detta lika lärorika som intagande sätt, hvilket är denne skriftställare eget och hvarigenom han så väl häfdar sin plats såsom detta, vittra samfunds sekreterare. Efter en blick på franska revolutionen, hvilken han anser hafva i sin innersta grund egt enreligiös tendens och utgjort den inre kampen emot en från lädren ärfd otro 1å det högre i lifvet, öfvergår han till skildringen at Wadströms rena, oegennyttiga, varma, men lidelsefria nit för de hög-ta reformer. -Här visas. till en bör an olikheten melan de gamtes slafhande: och vår tids; huru den förra egde ett vida mildare skaplynne än den sednare, som här framställes i kela sin fasansfulla verklighet. Redan 1779 stiftades i Norrköping under Wadströms ledning ett anislaverysamfund, nio år tidigare än Wilberforce, Pitt och Fox i engelska parlam ntet höjde sina röster i denna menusklighetenslifsfråva. W. ansåg en kolonisering ef Afrikas vestra kust, hvarigenom åkerbruk och en fri handel med egna produkter kunde uppkomma, såsom det säkraste medletatt utrota slafhandeln; och nya e tiderserfarenhet synes ha bekräftat denva åsigt. Nu förödes det inre af detta land genom 0 pphörliga krig, företagna uteslutande för ändamålet att förskaffa sig tillgång på den exportvara, som man kallar negrer. Man har beräknat, att genom dessa krig ett större antal af landets barn omkomma än den årliga utförselns belopp. Af de sålunda exporterade förgås vanligen en stor del under öfverfarten. Och då erfarenneten under de sednare åren visat, att de expeditioner man från Englandiutsändt emot slathandeln ej lyckats uppbringa mer än en sjettedel af slafskeppen, så synes det verkligen som om de summor man till dessa expeditioner anslår skulle kunna bättre användas till koloniseringar på Afrkas vestra kust. Den likgiltighet, som i allmänhet och synnerligen inom den engelska pressen visas för denna stora fråga, gisslas af författaren i följande ord: Man tycker sig finna en besynnerlig blandning af känslor för bomull och frihet, sockerrör och kristendom, kattun och mensklighet. ij Vid Fox minnesvård i Westminster — yttrar slutligen förf. — står en sörjande negerslaf, som lutar sig öfver den döende negerbefriarens anlete. Efterverlden har icke anlitat konstens bilräde för att föreviga Wadströms förtjenst, och intet Westminster har öppnat sina portar för hans stoft, som hvilar i en främmande jord, obemärkt och obesökt af mängden. (W-. dog i Paris den 5 April 1799.) Men om en dag upplysningen och friheten sprida sina strålar öfver Afrikas stränder, skola dess söner icke glömma den ädle och trogne skyddsvän, som offrade sitt lif i striden för deras befrielse. — P. A. Munchs betydande arbete, Det norske Folks Historie, som legat nere under författarens fleråriga vistande u!i Itali.n, och hvars fortsättande utöfyer de delar, som re