patier för Piemont. Du ser förvånad ut öfver att jag vet allt detta, min bästa vän; alla dessa artiklar äro öfversatta på italienska och införda i de turinska tidningarne, och det är der, i detta hem för Italiens frihet, som jag har fröjdat mina blickar med äsynen deraf. Ja, du borde läsa den uppdragna jemförelsen mellan det stora kejsardömets sjelfviskhet och stillastående, dess beherrskares förvända mesyrer, dess statsmäns oredliga handlingssätt, och det lilla konungarikets framsteg, Victor Emanuel: ridderliga sinne och dess premierministets raska, kraftfulla företag. Österfike framställes som ett varnande — Piemont som ett efterföljansvärdt exempel. Ganska möjligt, svarade Paolo; men har du glömt vårt ordspråk: Dal dettio alfatto, ci corre un gran tralto? (Från ord till handling är en lång väg) Jag kommer ihåg att Thornton varnade mig för attlita på sådana. uppsvallande känslor. År 1849 var det någonting nära nog likt detta, hvilket dock icke hindrade oss att blifva lemnade åt vårt öde. Thornton bad mig vara säker på alt det ojemförligt största antalet af engelska nationen ej anser Italiens sak värd en enda droppe engelskt blod. eller utgiften af en enda engelsk guiiå.-. Dess verkliga sympati, sade han, var alltjemt för dess gamla bundsförvandt Österrike, Var det, ja, jag går alldeles in derpå4, utropade Salvator, tmen den är det ej nu: mera. Du förblandar Pitts dagar med lord Palmerstons, du glömmer konkordatet med Rom, hvilket gaf dödsslaget åt Österrikes inflytande i BEögland. Engelska nationen skulle intressera sig för Österrike! Min vän, Österrike förnekar jua allt hvad som utgör Englands storhet. Och den lille målaren gick på och bevisade med matematisk nogorannhet för den klentrogne Paolo, att hela Hngland var för Italien och emot Österrike. Stackars beskedlige, olärde Salvator! Mycket mera än vi hinfa meddela sades ytterligare på ömse sidor, men doek blef ej