Aftonbladet – 26 september 1861, sida 3

galunda vigtigaste händelsen för honom sjelf, nemligen arfvet efter hans morbror och det lif af förströelser hvari det hade inledt honom. Salvator blef så rörd af denna berättelse — en verklig roman, förklarade han, och hvilken, liksom alla sådana, förr eller sednare måste få ett godt slut, och derjemte så lifvad vid åsynen af en stare, som, just på sluttningen af den kulle der de befunno sig, salt och gungade på en gren, sjungande och drillande liksom på trots, att han bedyrade, det han antingen måste gifva luft åt sin sånglust eller qväfvas. För att undvika både den ena och andra af dessa ytterligheter, var det så godt att företaga en retrält i rättan tid — en sak som betydligt underlättades genom det behagliga oset från en liten restauration vid närmaste gata — en doft af biffstek och stekt potatis, som erinrade BSalvator om en annan af hans egenheter — nemligen, att stark sinnesrörelse alltid gjorde honom hungrig. Det beslöts således genast att göra halt och de unga minnen gingo in på det enkla spisqvarteret. Det var utan motvilja och utan att göra våld på sig sjelf som Paolo satte sig vid ett litet bord, på hvilket en grot duk låg bredd — han var ännu i grunden lika enkel till sin smak, sina åsigter och vanor som i Rom, och rikedomen hade ej. lofvad vare Gud! ingifvit honom något ai den i bilskhet, det högmod, som lockar menniskan alt förakta allt hvad som ej är infastadt i egald eller som cj bär modets prägel. Paolo gjorde heder åt den enkla måltiden. Aptiten tar ut sin rätt då man är fjugufyra är, om också själen tryckes al en sorg. Härelter gingo de till Luxembourg och vandrade genom dess trädgårdar ända till Pantheon, hvilket blef målet för dendagens