Aftonbladet – 26 september 1861, sida 2

—— — —angenämt. Jag skulle vilja fråga om det finns någon hufvudstad i Europa, der man eger så många tillfällen till sjelfbildning och att på hederligt vis skaffa sig mången glädje. Öfverallt finnas publika monumenter, målningsgallerier, bibliotek. tidningsrum, träcgårdar och dylikt mera, som publiken gratis kan njuta af. Förströelser och lockelser äro här nog äfven godt om, alldeles som i hvarje annan stor stad, men deras dyrhet här, liksom öfverallt annorstädes, är ett skydd emot dem för den stora allmänheten. Rikedomen har varit mitt förderf. Hade jag ej haft godt om pengar, så skulle jag ännu vara samma oförderfvade yngling, som då jag kom hit, och kunna se hvar menniska i ansigtet utan att rodna. Du talar om Paris förderf! Olyckan kastade mig in ibland de arbetande klasserna. Der, i denna ringa sfer, min vän, skall du finna förverkligade alla de dygder vårt heliga evangelium predikar — barmhertighet först och sist. Något sednare förde ett vänligt öde mig tillsammans med vetenskapsmännen Paris. Min patron var astronom, from som ett barn, lärd som en benediktinermunk. Gode mr Boniface! — Han oroade sig betändigt öfver att kan skulle anstränga mig ör mycket med arbete. Och då hade jag ngen brist på goda exempel, ty hans vänrer voro af samma sinne som han sjelf — efvande snarare i andens verld än i den nateriela. Allt förädlande inflytande, som san komma en menniska till del, åtnjöt jag denna rena umgängeskrets. Vid den tiden sammanträffade jag med en ung student — en vildhjerna, ehuru i grunden en Sod yngling, men anhängare af Voltaire quand möeme, hvilken företog sig att vilja draga mig ned från den ståndpunkt af spiritualism, der jag stod. Fåfängt — jag var