Aftonbladet – 26 september 1861, sida 2

lighetens heligaste sympatier, såsom åtskilliga personer påstå. Gud gifve att handelsintresset aldrig användes för sämre ändamål! Kyrkogården Mont Parnasse är en af de anspråkslösaste i staden Paris, men derföre ej den minst intressanta. Lysande minnesvårdar finnas blott få, och långt spridda från hvarandra — dessa fruktlösa protester af ett flydt lifs fåfänga emot dödens stränga jemnlikhet — många deremot de släta marmorstenarne — oräkneliga alla dessa kors utan något namn — vittnesbörd både om fattigdom och om kristlig ödmjukhet. Men intet fanns, som icke hade en krans öfver sig eller några blommor vid sin fot. Gå dit hvilken timme på dagen som helst, och du skall finna fromma händer troget sysselsatta. — många bland dem hundtverkarens sträfvo. hand eller sömmerskans sönderstuckna fingrar — med att ordna, försköna, putsa och vattna de kära bortgångnas tysta hem. Det är i denna de efterlefvandes outtröttliga vård om de döda som de parisiska begrafningsplatsernas stora behag ligger. Salvator kunde i början knapptfatta hvad han såg, och då det slutligen blef honom klart, hade han så när gifvit sin öfverraskning luft i ett helt profant ut de poitrine, vilket han dock i tid qväfde och i stället med värma förklarade, alt så vida aktninsen för de döda vore någon måttstock på. le lefvandes värde, så voro parisarne utan vilvel bättre än sitt rykte. Låt oss sätta oss här och njuta afutsigen från denna kulle, sade Paolo. Den tafla som låg framför de båda vänernas blickar hade sitt egna vemodiga bevag. Ej en färgbrytning, icke ett ljud, icke n rörelse kunde märkas i den vidsträckta, nhögnade platsen vid deras fötter, som ej tod i öfverensstämntelse med dess ändamål,