Aftonbladet – 25 september 1861, sida 3

var förvillad af medgång och smicker. Sedan vi skiljdes från hvarandra, har jag blifvit bekant med den stränge men gode läraren: motgången. Jag behöfdeblifva ödmjuk, jag behöfde sansa mig, och denne allvarlige vän har undervisat mig i båda delarna. Pröfningen har varit härd, men välsignad vare den dag som förde den till mig! Välsignelse öfver den stund, då mina ögon öppnades för den kunskapen, alt lifvet har pligter och att den sana sällheten ligger i uppfyllandet af dessa pligter — med Guds hjelp skall jag söka uppfylla dem som kommit på min lott. Hur många andra sanningar sökte ni ej att göra klara för mig — sanningar, till hvilka jag då ej ville lyssna, men som nu framstå för min själ med öfvertygelsens kraft! Tro mig, minnet af er är oupplösligt förbundet med allt hvad som är godt och ädelt, medan ni måste tänka bå mig — O! signor Paclo, hvad ni måste hafva töraktat mig; och jag förtjenade det väl. Men nu skall ni åergifva mig er aktning; ni kan i sanning göra det; jag är den icke ovärdig. Icke för min eviga frälsning skulle. jag vilja påyrka ett uppfyllande alt vår fordna förbindelse. Allt hvad jag önskar och måste hafva är er aktning, allt annat kan och vill jag fullkomligt afsäga mig; må det förflutna i hvarje annat afseende vara så som det aldrig hade varit, men er aktning den måste jag ega. Jag känner att den är den staf, vid hvilken jag skall stöda mig under vandringen på min törnbeströdda väg. ; Det är ej troligt alt vi träffas någonsin mera i denna verlden. Jag är nu stadd på en resa, från hvilken jag sannolikt aldrig återkommer. Men hvarhelst jag må vara, skall jag alltid bedja Gud för ert väl och äfven för ert fädernesland. Må dess framtid blifva så lycklig som ert fosterländska