Aftonbladet – 25 september 1861, sida 3

Paolo!4 skrek Salvator, betagen afen uy förfäran; han fattade Paolos hand, höjde sig, så art han kunde blicka in i sin väns ögon. Paolo! tVar icke orolig. Jag är ej ifrån förståndet, sade Paolo med mera lugn; det skulle måhända vara bättre for mig, ifall jag vore det. Jag är icke vansinnig, men en förne-: drad varelse som, betagen af fasa, ryser för sitt eget förderf. Du sjelf är den spegel, hvari jag ser det i all sin storlek. Jag?4 utropade Salvator med tilltagande häpnad. tJa, du. Der står du i din manliga flärdfrihet och heder — en lefvande förebråelse för min veklighet, min lastbarhet. Dessa lö .liga sprättar som vii Rom brukade skämta öfver och kalla fruntimmers-karlar — nu tillhör jag deras antal — ja, värre än så! Ser jag inte aktningsvärd ut i min turkiska morgondrägt? Se hvilken samling af ridspön, käppar, bröstnålar, armknappar, essensflaskor, och beundra mig. En värdig förmögenhet för en konstnär, icke så? Snart skall hårfrisören vara här och med talang ordna och bränna mitt hår. Huru manligt! ha! ha! Hvarföre skrattar du inte med? Öppna ventilen, kära Salvator, ty, vid Jupiter, löper du icke annars fara att qväfvas af medönikan. 8e så, se såX, tröstade Salvator, som nu började fatta sakens sammanhang, du tar allting så häftigt; ett ögonblicks svaghet är snart försonad. För en man med ditt sinne fordras det blott ett fast beslut att skaka af sig verld.ns tvångsband. Nå, de inre banden då, vän BSalvator? Simson drog owmkuli jelare; kunde han dermed befria sig från den inre träldomen? Hans ideal, släpadt i smutsen af Delilah, kunde han någonsin åter lyfta det på dess