niface. De kunde alla hafva hunnit blifva både döda och begrafna, sedan han hört något af dem. Han hade ej endast icke hört eler sett till någon af dem på mycket, mycket länge — nej, han hade alldeles c dem; hvilken otacksam usling han var: N då morgonen började dagas och lyete in genom sidengardinerna, smög sig ett lugn öfver honom och han somnade — en tung, ohelsosam sömn. Han drömde att klockorna häftigt ringde i kyrkan, men det var i verkligheten en våldsam ryckning på hans egen klocksträng som slutligen äfven väckte honom. Han satte sig upp i bädden och lyssnade; ett dämpadt genljud af en häftig ordvexling i rummet utanför hans salong nådde hans öron. Hvad kunde det vara? Han hoppade upp ur bädden, kastade på sig en morgonrock af brokad och ropade utåt salongen: CHvad är på färde, Vietor? Som intet svar erhölls och oväsendet i yttre rummet fortfor oförminskadt, öppnade Paolo dörren till tamburen och såg Victor med ryggen vänd åt honom försvara tillträdet till salongen, på det sätt att han med en lyftad stol parerade anfallen af en liten liflig figur, som svängde en damborste dubbelt så lång som han sjelf, med hvilken han försökte att co, a undan Victor. I första ögonblicket stod Paolo stum af häpnad, men ehuru föga böjd för munterhet han var, föreföll honom dock i nästa stund uppträdet alltför löjligt och han utbröt i ett bjertligt skratt. Salvator — ty BSalvator var det verkligen — kastade bort sin damborste, höll sig i sidorna och sjönk ned på en stol unler e: konvulsivisk skiattparoxysm, medan Victor, lika röd i ansigtet som sin väst, såg på än den ena, än den andra, uppretad och undrande hvad som dernäst skulle följa,