Från fordna svenska Pommern. Vi ha tid efter annan haft tillfälle att citera ett och annat yttrande från främmande länder, hvilka innehållit ett erkännande deraf, att Sverge uti de provinser, som genom krigslycka för någon tid kommit under svenska kronan, uppträdt med en moderation, en humanitet och aktning för andras frihet och nationella egendomligheter, hvartill man finner få motstycken hos eröfrande makter, hvilket äfven har till följd att öfverallt i sådana fordna svenska provinser finnas ännu sympatier för Sverge och aktning för svenska namnet. Från nuvarande ryska Östersjöprovinserna har man talrika manifestationer af en sådan sinnesstämning. Vi ha för ett eller annat år sedan meddelat ett i en tysk tidskrift förekommande bref från Verden, som berättade, att den svenska tiden? ännu fortlefde i folktraditionen såsom landets lyckligaste tid. För någon tid sedan förekom i tidskriften Deuteche Museum? en ganska märklig korrespondens från fordna Pommern, ur hvilken vi anse oss böra meddela följande utdrag: I det öfriga Tyskland vet man iallmänhet icke om Svenska Pommern (såsom det ännu alljemt heter i folkets mun, trots det officiella, men visserligen också mycket färglösa Neu-Vorpommern) synnerligen mycket mera, än all det är ettrikt och välsignadt land, så till sägandes de pommerska Östersjöhamnarnas spanmålsmagasin, ett stycke förlofvadt land midt i vår moderna och just derföre hungriga kultur. Och ett välsignadt land är det också i sjelfva verket; vår jordmåns förträffliga beskaffe :het, våra åkrars sällsynta fruktbarhet, det gynsamma läget i hafvets grannskap, i förening med en mängd andra naturliga bjelpkällor, ha här sedan gammalt alstrat ett välstånd, som afspeglar sig äfven i värt sällskapslifs angenämhet och treflighet. Men huru smärtsam bekännelsen än är, måste den dock fram: detta välstånd är sedan årtionden tillbaka svårt skadadt, denna det förpommerska lifvets angenämhet och munterhet, som i långliga tider varit ett ordspråk, vissnar allt mer och mer sin undergång till mötes. Man må ej tro, att vi äro sämre patrioter än annorstädes i Tyskland, eller att vi erfara den aldraringaste längtan att återvända under det svenska herraväldet, hvilket vi, såsom bekant är, tillhört i århundraden; vi veta ganska väl, att vår framtids hela lycka och välgång ligger i den innerligaste förening med det stora, gemensamma fäderneslandet, och likasom den mest tyska man (jag menar naturligtvis den nu hädangångne Erust Moritz Arndt) var född på förpommersk, den tiden ännu svensk jord, likaså känna vi oss, ehuru ännu icke två menn skoåldrar förflutit, sedan vi politiskt kommo att höra till Tyskland, dock på det innerligaste beslägtade med detsamma genom allt hvad som gör lifvet godt, skönt och värdigt. — Men ailt detta kan ej förhindra dem ibland oss, hvilkas minne sträcker sig något längre tillbaka, att anställa vissa jemförelser mellan förr och nu, hvilka, åtminstone i många punkter, icke utfalla till förmån förnutiden. Vår provins var under det svenska väldet ett välmående, ja, jag skulle nästan vilja säga, elt rikt land; det var perlan i det dåvarande Sverges krona. Men 5:erges furstar visste också hvad de egde deri; på alla sätt sökte de befrämja dessa sina tyska besittningars välgång, till en del ända till den grad, alt det egentliga stamlandets afundsjuka derigenom väcktes, och dett stundom, det måste medgifvas, icke utan skäl. Hvad haf det nu blifvit af allt detta under det preussiska väldet? Jag är långtifrån att misskänna den mångtaldiga älsignelse, som kommit oss till del genom föreningen med monarkin Hohenzollern, denna framtidens egentliga stat, och -säkerligen skall i ännu mycket större mått komma oss, likasom alla dess underlydande, till del, ju mera Preussen blir medvetet om sin verldshistoriska uppgift, och ju mera mod och beslutsamhet det visar att också verkli