Aftonbladet – 24 september 1861, sida 2

utan samma milda, goda ultryck som i fordna tider; men ack, huru magert, huru blekt, huru sorgset! Mitt hjerta — nej, jag kan icke beskrifva hvad jag kände. Hån höll på att gräfva en graf — det är hans vanliga sysselsättning — en graf åt en qvinna som han skulle hafva förfördelat och mördät — det vill säga åt mig, som han tror vara död genom hans förvållande. I denna inbillning ligger orsaken till hans vansinne. Sjelfförebråelsen för den begångna orättvisan har varit hans törnektonpa under de förflutna nio åren — dess törnen hafva inträngt ända i havs hjerna. O! mina älskade syskon, hvilken qvinna, värd detta namn, skulle kunnat förblifva kall vid en sådan uppmaning? . .Behöfv.r jag, efter hvad jag nu sagt, försvara honom emot eder? Jag är viss på, att jag icke: behöfver göra det. Jag vet att däI läsen detta; skall all ovilja likt en dimma fly bort från edra hjertan. Men jag är förpligtigad all säga, att om han gjorde mig orätt — och han gjorde det. — så var jag sjelf ej heller fritagen från klander. Nej, jag var det ej. Jag vet att ämnet är eder motbjudande, men, tillåten mig alt säga eder hela sanna förhållandet; ej. heller bören I öreställä eder att jag med afsigtsöker nedsätta mig sjelf, emedan jag vägrar att blifva ansedd som bättre än jag förtjenar. I voren icke med mig då de förhållanden, hvarpå jag nu häntyder, egde rum. Jag hade rest till min tant vid Ivy-Lodge, för att bevista en bal i Möreton. Det var min första bal, och jag blef fullkomligt hänförd af den glada scenen och den tjusande musikona. Hvilken nittonårig flicka blir ej yr vid ett sådant tillfälle? I detta sällkap — mer än vanligt talrikt och lysande — utmärkte tant och presenterade