Aftonbladet – 21 september 1861, sida 3

båda vännerna i fransyskans Killa förmak och lyssnade, bleka och stumniå som tvenne marmorbilder, till den bedröfliga berättelsen. Att Ce cher monsietr Thertitön skulle gifva sig ut för att vara en mördare, sade den språksamma frun; han som knappastskulle med vett Och vilja dödat er fuga — det är en sak, som för mig är alldeles oförarlig. För -att veta hvilket hjerta han de; borde man hafva setthonom;, som jag sjorde det; egna en sådan Omsorg åt den anga vän han hade med sig — det liknade mer en moders än en faders ömhet, så öroig och omtänksåm vat den, Han brukade igatill honom: Vill du inte äta en skifva bröd ochdricka ett glas vin, Paul; eller et buljong, eller en kopp 16? Hvud säger 1 om vi skulle åka ut? Det skulle göra g godt; — alltid hade ban en tanke på att kunna förströ mr Paul. Och Hurt ofia gick han ej och lyssnade vid den unge herrps dörr, både natt och dag. Ja, det-var visst ittte att undra på, ty stackars mr Paul så visst beklagånsvärd ut, om någon gjorde det — så blek, så mager och med ett så hemskt utseende som om han hade stigit pp ur sin graf. Ack. mina unga damer, g undrar visst icke på alt han försvann — nej visst ickel Det var kanske tjugonde gången som Paolos namn hade förekommit, och hvarje gång hade n fråga svälvet på Lavinias läppar, som fruktan för det väntade svaret hindrade henne från att uttala. Miss Clara, som gissade -orsaken till sin väns tystfiad, vågade shilligen framställa den fårliga frågan: Harman sedan någonsin hört af mr Paul? (Forts. följer.)