Aftonbladet – 20 september 1861, sida 2

; visa som vittnade om kärleksfull hågkomst. ; Det föreföll som om han ej kunde emottaga i ett godt och Jjuft intryck, utan att ännu mer förhöja det genom att dela det med sin Nelly. An var det en blomma som nyss slagit ut på någon favoritvext, hvilken hon I hade satt in i hans arbetsrum och som hon uppmanades att beundra; än var det något nytt i en tidning, eller en god tanke i en bok, som han visste skulle intressera henne. Då han kom utan någon dylik, skenbar anledning, hvilket äfven ganska ofta hände, möttes han alltid af den frågan: Sskall jag hjelpa dig med något, Georg?4 Detta gaf anledning till mycken munterhet, ty då yttrade han sin förvåning öfver sjelfförvillelsen hos somliga bättre hälfter, som alltid ansågo sin hjelp vara af nöden, och föregaf sig hafva kommit för att öfvertyga sig att ej miss Holywell blefve fiendtligt sinnad emot honom, genom något förtal då han vände ryggen till. Ibland svarade han åter: : — Nåväl, om jag nu blott skulle vilja se ditt fagra ansigte, så kan det ju icke vara något orätt deri? Det orätta ligger uti att säga så, sade då hans hustru; och hans svar blef: SAck! den hycklerskan! Hör man på henne, miss Holywell. Jag vädjar till er. Är det verkligen så orätt, om en man säger att han vill se — Troligen steg mrs Aveling nu upp med en så hotande min, att husets herre fann si föranlåten taga flykten, sedan han likvä först uttalat den förtretliga meningen till ökad harm för den förorättade parten, som skyndade efter honom och försvann under förföljandet. : emte morgonen efter Lavinias ankomst till Owlscombe, syntes miss Clara för första gången vid frukosten. Dagen var klar och vacker; marken hård och frusen. Just väder och väglag för en god promenad, sade miss Clara. Vill ni gå med mig ut, miss Holywell?