Aftonbladet – 20 september 1861, sida 2

dest, sade Lavinia. Jag har tänkt på föga annat, alltsedan jag var lycklig nog att sammanträffa med er. Jag skulle känna mig så lycklig, ack! så lycklig om jag kunde göra något för mina medmenniskor. tcJag kan fatta och sympatisera med er önskan!, sade miss Clara; tag emellertid ej illa, jag ber er, om jag råder er att voga akta er för något förhästadt och oöfverlagdt beslut. Då er afsigt att egna er åt en sådan verksamhet är så ny — måntro det ej vore skäl att först pröfva huruvida den anstår er?t Kanske, sade Lavinia undfallande; min önskan i detta fall är dock af äldre datum än ni föreställer er. Hade jag vetat huru jag borde gå till väga för ändamålet, skulle jag redan för flera månader sedan hafva tagit en sådan plats i Londons sjukhus; alltifrån den dag, då jag fick veta hvilket stort mått af elände det fanns i verlden — jag kände det icke förut ack! jag var så tanklös — från denna dag, det är nu icke länge sedan, har jag bedt Gud morgon och afton att jag icke skulle dö innan jag hade gjort något godt. Har ni inga familjeband? frågade miss Clara. Nej, inga; jag är faderoch moderlös. Ar det ingen af hvars omdöme ni beror? hvars medgifvande ni måste ega? Ingen, utom lady Willingford, utan hvars samtycke jag ej skulle vilja taga något afgörande steg. Nåväl, om lady Willingford således ger sitt samtycke, och om efter tre veckors förlopp ni ännu är af samma tanke, så skall er önskan blifva uppfylld. I slutet af Jaouari skola vi följas åt till Scutari. 4Följas åt? Skall ni fara dit! utropade Lavinia med yttersta törvåning. Ja; då jag talade om att vara borta från hemmet någon tid, syftade jag på min föresatta resa till östern; den har varit en afgjord sak för mer än en månad sedan. (Förts. följer).