mötta och ar andra så väl svenska som tnska blad gendrifna beskyllningarne för ovilja och nedsättningsförsök emot Finland), men besynnerligt nog icke en enda gång nämner vid namn ett annat svenskt blad, mot hvilket han äfven och denna gång ganska utförligt polemiserar: Viärna icke vidare sysselsätta oss med hvad en i politik och polemik så oefterrättlig person har att andraga, isynnerhet som han i sin senare artikel hufvudsakligen endast med stegrad hätskhet upprepar hvad han redan förut sagt:OVi vilja endast ytterligare konstatera den alltmera isolerade ställning, i hvilken hr-Snellman kommit och huru han mot sig åsamkat ovilja och protester från alla håll inom Finland. Uti sin förra artikel om finska förhållanden och svenska pressen hade Snellman, för att söka ådagalägga; huru underbart det vore att Finlånd egde något slags politiska rättigheter, bland annat anfört, att i fredstraktaten Finland -afträddes såsom en för framtiden med ryska riket förenad provins och att denna ännu i en 1859 af en kännare at landets lagar utgifven skrift förklaras vara landets ställning.CfBVi anmärkte då det i yttersta grad -besynmnerliga uti hr Snellman; förfarande att nu, för att kunna nedsätta Finlands politiska anspråk, sjelf anföra en uppfattning af Finlands ställning såsom en provins, hvilken han för två år sedan, uti en recension i Litteraturbladet öfver professor Palmåns juridiska handbok skarpt klandrade. Denna anmärkning, som upptogs och närmare utvecklades af en finsk tidning, har synbarligen ganska mycket generat hr Snellman; ty han har nu i sin sednare artikel uppträdt med den förklaringen, att då ban erinrat om uppfattningen af Finlands ställning uti Palmåns juridiska handbok, så har det endast varit såsom ett bevis för sdet politiska medvetandets i landet ringa utveckling, icke blott hos den ärade författaren — — utan hos den allmänhet; som med likgiltighet mottager en sådan framställning. Hr Snellman finner nemligen allsingenting förgripligt uti att beskylla hela finska folket för brist på det enklaste politiska medvetande; -han förklarar tvertom uttryckligen att äfven svenska pressen har fullkomlig rätt och befogenhet att framställa allmän-andan och det politiska medvetandet i Finland såsom föga utvecklade. Men om svenska pressen dermot tillåter sig nägra anmärkningar mot de makthafvande.i Finland; då är sådant oförlåtligt, då innebär det illvilja, hån och försmädtdlser mot — finska folket! Men nuv saller det sig icke bättre för hr Snellman, än att juris professorn Palmen upptasit den mot honom och finska folket af hr Snellman utkastade beskyllningen för brist. på politiskt .medvetande och ådagalägger att hela denna beskyllning, liksom så mycket annat hos hr Snellman, är grundad blott och bart på ett hans eget tillfälliga hugskott, utan hvarje faktisk föranledning. Professor Palmån har nemligen låtit i Helsingfors Tidningar införa en vidlyftig artikel, der han till en början vänder sig till hr Snellman med följande ord: tHvad främst beträffar undertecknads politiska medvetande och graden at dess utveckling, kan sådant icke stå under hr J. W. Snellmans bedömande eller vitsord, då professionen i statsrätt vid Finlands universitet åren 1853—57 varit mig anförtrodd, och min verksamhet såsom lärare i lagfarenheten under en oafbruter följd af tjugoett år borde frikalla mig från slika offentliga tillmälen af vrofessoren i sedeläran. Det skulle vara lika möt lika, om jag förei toge mig att pröfva och bedöma hr J: W. Snellmans sedliga medvetande och graden af dess utveckling, hvilket dock från min sida aldrig ekt rum; och hvad åter hr J. W. Snell mans politiska medvetande vidkommer, kan jag så mycket hellre lemna det i sitt värde, som han: sjelf ställt detsamma under allmänhetens dom både inom och utom fäderneslandet. Såsom törtattare måste jag deremot anse mig berättigad och numera äfven skyldig att förklara mina ord, då nära tvenne års erfarenhet tillräckligt visat, huru de kunnat missförstås och slutligen misstydas.t Professor Palmen ådegelägger derefter på det mest ovederläggliga sätt, att han al Is icke i sin juridiska handbok framställt Finland såsom intagande enprovinsiel ställning, utan endast uti den rättshistoriska afdelningen såsom ett historiskt faktum omnämnt, att kejsar Alexander genom ett manifest af den 5 Juni 1808 förklarade Finland vara Csåsom en särskild provins förenadt med Ryssland, hvarefter omnämnas 1809 års fredsfördrag och Borgå landtdag såsom bestämmande Finlands statsrättsliga ställning. Hela den juridiska handboken går just ut på att visa, hvad som hr Snellman för två år sedan förmenade sig der sakna, att Finland i sina inre förhållanden är sjelfständigt, såsom egande sin egen författning och styrelse, egen lagstiftning och lagskipning, egna finanser och statshushållning. Hr Palmen lemnår tillika en mycket intressant och med afseende VN närvarande förhållanden högst lärorik historisk framställning af de omständigheter, som verkade att kejsar Alexander 1809 erkände Finland för ett konstitutionelt land och lät sammankalla landtdagen i Borgå. I slutet af 1808 blef nemligen på kejsarens befallning en ständerdeputation genom val utsedd, hvilken fick begifva sig till Petersburg, för att lemna kejsaren de upplysningar han kunde finna nödiga för landets väl.s Denna ständerdeputation, som bestod af 3 adelsmän, 2 prester, 4 borgare och 3 bönder, underskref den 1 December nämnde år ett memorial, hvaruti deputerade förklarade kejsaren, att de ej skulle tvekat att efter bästa förstånd uppgifva de medel, som de tro vara nödiga för landets väl. Som sättet. hvarigenom de