derom vittnar följande minne från midsommartiden 1808, då finska armen hade flyttat sitt högqvarter till NyCarleby och 2:dra brigaden stod vid Jutas. SDagen efter ankomsten hit, berättar han, spisade jag middag hos exe. Klingspor. Efter måltiden uppläste general Adlerercutz konungens förordnande för mig att vara riddare af Svärdsorden. Excellensen gaf mig de vanliga ridlarslagen. Vid min återkomst till Jutas mötte jag några kamrater, hvilka anmärkte min prydnad. Aha, ropade en, står det så till, så ro ut med riddarbålen.4 Må gå, följ mig, skall pi få dricka nog, sade jag och förde dem ned till elfven. Se här en bål, som skall räcka till. Drycken är riddaren likX, fick jag höra. Glas anskaffades och fylldes ur ellven; man skrattade, surrade, sjöng och drack samt narrade till elfstranden en mängd officerare som deltogo i glädjen för att få narra andra. En kittel med punsch hemtades ner; men 2lädjen blef ej derför större än den varit. Några adjutanter från högqvarteret infunno sig; dessa herrar af polisen älskade oss så mycket, som vi dem. Något vacklande i sadeln red en af dem bort. v. Döheln erinrades om det oskick som var i hans brigad. Med sitt vanliga allvar tog han sina Björneborgare i försvar och påstod att samme ej behöft Tockas. Af striderna vid Lappo, Kauhajoki, Jutas m. fl. finner man i de nämnda antecknin2arne förträffliga skildringar af Brakels hand. Vi förbigå dock dessa och anföra hellre för våra läsare hans lifliga karakteristik a! Björneborgarne och Döbelns förhållande till dem, meddelad i samma anteckningar. Ingen har kunnat vara mera kompetent att uppdraga denna karakteristik än Brakel. hvilken under de tvenne krig han hade be vistat, såsom han sjelf säger, aldrig varit sårad, aldrig stått på sjukrapport, aldrig sutit arresterad under 20 års tjenstgöring, ständigt varit tjenstgörande vid det regemente han tillhörde — och, tillägga vi. förde pennan så som säkert ingen Björneborgare och i allmänhet icke många krigare gjort det. Se här denna teckning af Björneborgarne och v. Döbeln. Soldaterna voro säkra och pålitliga bussar, såsom den indelte i allmänhet, der dugligt befäl förefinnes. Bataljonseheferna voro modiga och hederliga män, utan att derföre någon särskild utmärkelse kan tilläggas en för de andra. Detta omdöme gäller äfven lägre befälet: ihärdighet och god vilja hade alla — snillen funnos inga. Regementets egentliga förtjenst bestod i dess anda; man fruktade merå kamraternas omdöme, sökte mera deras bifall än någon annans. Detta unde stundom leda till öfverdåd, aldrig till förvirring. v. Döbeln älskade Björneborgs regemente i sin helhet: dess anda behagade honom, sedan han rätt lärt känna den. Full af redlighet och ära, tålte han aldrig en lismande inställsamhet. snarare motsägelse. om man hade rätt: blef man ej modfälld af hans häftiga ord, kunde man på denna väg lättast vinna hans gunst. Jag vet ej om han egde -.några förtroliga, men inga gunstlingar hade han vid sin brigad. Nämnda samhällighet infördes under 88 års krig af öfverste Grönvall, som efter Porosalmi-striden någon tid var regementets chef. Ehuru det tid efter annan fick flera andra, inverkade likväl Grönvall allt fortfarande derpå och på cheferne, så att desse ej allenast tålte, utan äfven uppm:ntrade den enighet, som officerarne uvderhöllo emellan sig. Mycket klandrades några af de medel, som användes för detta ändamål: men jag vet ej, om ett bättre gifves, än att sjunga och dricka ett glas med kamraterna både i glada och ruskiga tider. Under mötena var det en pligt för piket-kaptenen att efter tapto hafva en kittel punsch beredd i officerarnes stora mattält, och kring denna rykande medelpunkt församlade sig alla; öngo och glammade. En gång saknades Grönvall sjelf, sades hafva lagtsig. Iögonblicket stormades ur tältet in till öfversten, som låg afklädd. Man sade sitt ärende, men öfversten undanbad sig; många händer lyfte upp sängen. Nej, ropade öfversten. låt mig hellre gå sjelf.? Sängen nedsattes och klädespersedlarne framräcktes; han tog på sig och följde med något mulen min. En af majorerna hade följt öfverstens exempel och gått till kojs; han blef buren i sin säng, och då han nedlades framför bål n. upprepade han sitt vanliga ordstäf: SAltär det lika, och lika godt.kan det varat, och när han emottog sitt första glas, började han sjunga: För bålen och soffan är menniskan gjord.? Denne torrolige man, som lefde och dog ogift, föranledde genom sitt ustiga sält en allmän glädje; sjelfva öfversten skrattade hjertligen, och alla moln hade försvunnit på hans anlete, när han gick rån Oss. Kl. 4 om morgonen exercerades åter på ältet. Jag betviflar att något landtregemente gjorde det bättre eller att en stränsare lydnad i fjensten fanns än vid björneborgarne. Oaktadt detta lada lefnadssätt åltes inga verkliga tyllhundar vid regemenel; när någon gång en sådan tedde sig och ;j kunde rättas genom förmaningar, så måste han bort, godvilligt eller med våld. I hederssaker var officerskåren sjelf fiskal och lomare. Öfverste Grönvall, som verkat så mycket ör den goda esprit, hvilken utmärkte Björeborgs regemente, var vidtberest, hade vistats I Amerika och troligen deltugit i kri-1 ;et derstädes. Han började sin bana vid linska artilleriet, blef under 88 års krig från kapten af Stedingk befordrad till major; dog 1807 i Söderköping; en grafvård öfver hoom uppreste brunnsgästerna. Han hade, LT Ber, MASEL ER (JONG SES UTE INRE VORE Er SRS. ; Or MEL LO