Aftonbladet – 18 september 1861, sida 1

PRELAENA STOCKHOLM den 18 Sept. Utsigter till religionsfrihet i Österrike. Ibland de sednare årens märkligaste företeelser är det reformsträfvande, det allvarliga nit att bryta godtyckets och de traditionella missbrukens bojor, som uppenbarar sig ej mindre inom det kyrkliga området än på det politiska. Sedan man i åtskilliga bland kontinentens stater vid sidan af de mest liberala förklaringar i grundlagarne rörande religionsfrihetens princip infört administrativa stadganden och speciallagar, hvilka till en stor del beröfvat kyrkan dess frihet och rörelseförmåga, har man deremot i andra låtit väl icke kyrkani dess rena begrepp, men en viss kyrka tillskansa sig ett enstaka oberoende, som visat sig hafva de menligaste följder, så väl för samvetets rätt som för regeringsmaktens behöriga verksamhet. Det är bekant, buru sistnämnda förhållande varit det i Osterrike gällande alltsedan det så olyckligt ryktbara konkordatets afslutande med den påfliga stolen. Att den kyrkliga despotism, som häraf blifvit en naturlig följd, med ovilja och otålighet fördragits af opinionen hos de mera upplysta, var naturligt. Saken har nu omsider äfven blifvit föremål för den lagstiftande maktens uppmärksamhet, hvilket synes af det betänkande som afptfvits af det utskott, som riksrådet i Wien nedsatt för ordnandet af de religiösa förbållandena inom österrikiska monarkien. Skulle utskottets beslut lyckas vinna riksrådets godkännande, så kunde Österrikes kyrkliga lagstiftning i mer än ett afseende tjena till mönster för de flesta andra stater. Enligt utskottets förslag skulle inom Österrike civiläktenskapet blifva det enda af staten erkända, och den kyrkliga vigseln, när mukarne önska en sådan, ej ega rum förrän efter civilaktens fullbordande. I Preussen har man, som bekant är, till följd af herrebusets envisa motstånd icke ens lyckats komma derhän, att för de båda: kontrahenterna valet lemnas fritt emellandet borgerliga och kyrkliga äktenskapet Af ännu större betydelse är den bestämmelse, hvarigenom folkskolan göres oberoende af presterskapets öfveruppsyningsskap, och de kyrkliga myndigheternas inflytande på skolan endast och allenast kommer att sträcka sig till religionsundervisningen. Lägger man nu härtill, att ibland de allmänna bestämmelserna i det österrikiska lagförsl:get förekommer, att ingen må kunna tvin. gas att uppenbara sina religiösa öfverlygelsert, samt att hädanefter inom Österrike icke får finnas någon af staten företrädesvis gynnad och med privilegier hugnad religion — så kan det svårligen förtekas att österrikiska lagstiftningen sålunda komme att intaga en ståndpunkt, högre än de flesta andra länders. Fösta a Emellertid innehåller ifrågavarande lagförslag äfven åtskilliga punkter, hvilka, betraktade endast ur en allmän synpunkt, kunna anses såsom en återgång och ett betänkligt ingrepp i rekgionsfriheten. Då nemligen en verklig religionsfriheticke blott består deruti, att staten ej bekymrar sig om hvad fria församlingar tro och predika, så länve de dermed icke öfverträda straffiagens stadganden, utan ock deruti, att stäten icke har att blanda sig, uti hvad strängt ortodoxa religionssam fund företaga sig — så synes verkligen den stränga inspektionsrätt, som i detta lagförslag staten tillerkännes öfver kyrkan, vara ett ingrepp i samvetsfriheten. Härvid måste likväl tagas i betraktande, att i Österrike förhållandena så gestaltat sig, att statens ötveruppsigt, hvilken i andra länder är att anse såsom ett tillbakagående, här verkligen vore elt stort steg framåt. Förslaget har nemligen tydligen till syfte att omintetgöra konkordatet Genom detta erhöll katolska kyrkan i Österrike rättigheter, som icke allenast djupt ingripa i medborgarnes frihet, utan oci verka menligt på statens och domaremaktens verksamhet. Under det hvarje annat religionssamfund stod under polisstatens förtryck, tillerkändes katolska kyrkans presterskap en ställning som satte detsamma vida öfver statens hela embetsmannakår. Uppsigten öfver alla skrifter, som beröra religionen, tillkom denna kyrkas andliga. Hela folkskoleundervisningen var hennes ensak. Vid universiteterna stodo lärarne under kyrklig censur. Genom konkordatet infördes äktenskapsdomstolar, hvilka fritt kunde ingripa i det husliga lifvet. Det katolska presterskapet kunde undandraga sina medlemmar den borgerliga straffmakten och fälla eller fria dem efter egna kyrklagar. De verldsliga myndigheÅ terna voro till och med förpligtade att hörsamma de andliga i deras utöfning af sin makt. Inom sig utöfvade kyrkan den mest oinskränkta myndighet. Hennes påbud, hennes sammanträden, bildandet af hennes samfund och föreningar voro ej underkastade I den ringaste uppgigt. Egande full makt att att inskränka alla andra, var hon sjelf befriad från hvarje slags inskränkning. Fienden till all slags frihet tillgodonjöt för egen idel friheten i fullaste mått. I Alla dessa omständigheter måste man ta i betraktande vid bedömandet af ifrågavarande förslag, som tillerkänner staten rätt Tatt gripa in i religionssamfunden. Staten får anbefalla anordningar i kyrkliga angelägenheter, så vida dessa röra det allmännas intresse. Religionssamfunden förpligtas att för den civila myndigheten anmäla hvarje Isammanträde af dess föreståndare eller tjenare 8 dagar förut. Regeringen kan tillförordna en kommissarie, som eger att bivista sammanträdet, samt är berättigad att uppRR IT 2 a OM