Aftonbladet – 16 september 1861, sida 1

EE RE EP sista kapitel var så fullt af tårar. att vi ej ämna säga hvad hon nu gjorde. TI alla fal är det icke vårt fel om, då vi berätta lifvets öden, vi oftare få anledning att tala om tårar än om löjen. Vi skulle vilja påstå att det icke är utan sin giltiga anledning som denna verld har blifvit kallad Stårarnes dal. Men om Lavinia ock grät då hon först var inkommen i vagnen, så blef hon åter sansad och lugn, genom den helt nya och ansvarsfulla ställning, hvari hon befann sig. Blotta förhållandet att hon fann sig ensam på en resa, bland främlingar. och på vägen till ett för henne obekant ställe — en tilldragelse som aldrig förr hade inträffat under hennes tillryggalagda lefnad, var tillräckligt att ingifva henne en spänd uppmärksamhet på hvad som tilldrog sig omkring henne och på samma gång en nervös oro, för att icke ens nämna omtankar för sina saker och hennes fruktan att möjligen fara förbi Warcham, den station der man sagt henne ätt hon, som var på. väg till Moreton, skulle byta om vagn. Tänk blott om hon fördes förbi den förstnämnda staden och så kom ända till Exeter — hvad skulle det då blifva af henne? Sådana föreställningar, ehuru löjliga de må synas för den erfarna resande, hvilade emellertid tungt på ett så oerfaret och opraktiskt sinne som vår stackars hjeltinnas — huru kunde det också vara annorlunda? Emellertid gick allt väl för henne; då Wareham upjmåddes, erinrades alla passagerare till Moreton — och Gud skall veta, hörbart nog, ätt stiga ur; vidare hade hon den tillfredsställelsen att se sina saker flyttade i packvagnen för tåget till Moreton. Mycket lugnad hade Lavinia nu tid att känna sig hupgrig: hon vågade sig in i. restaura