Aftonbladet – 16 september 1861, sida 1

hoppades grefvinnan att platsen skulle kom ma att anstå hennes unga vän; hvarom icke behöfde Lavinia endast säga ett ord och en annan skulle uppsökas. Lady Willingford tog äfven hennes löfte att ingen falsk grannlagenhet skulle afhålla hennes unga vän från att öppet gifva tillkänna om hon ieke fann sig väl. Lavinia måste lära sig att lita på sina vänner. Lavinia gaf det önskade löftet; kysste med värma den hvita hand som höjdes vänligt hotande och sade blott: Gud: välsigna er, lady Willingford!4 — enkla ord, som, uttalade likt dessa, måste gifva den som emottog dem en känsla af Guds välsignelse. Om vi sade att lady Willingford icke kände sig litet nervös vid ankomsten till bangården och att de fem minuter hon der måste vänta ej föreföllv henne ganska långa; så skulle vi:säga hvad som ej är sannt. Det var blott alltför troligt, så känd-hon var på den väg der de skulle färdas, att hom kunde träffa någon bekant och få en hel hop besvärliga frågor rörande sin sköna reskamrat. Emellertid afgick bantåget. i vanlig tid och de resande anlände till Southampton utan att grefvinnans inkognito hade varit i fara. Ehuru i början af December, var vädret klart och mildt och de fyratio minuternas färd från Southampton till. Willingford Castle var för Lavinia en angenämare resa än någon som hon förr hade gjort. Efter att så länge hafva varit instängd i det mörka, dimmiga London, blef hvarje vacker punkt, hvarenda grön äng, hvarje jernek med sina glänsande blad helsade af henne som gamla vänner, hvilka varit förlorade och blifvit återfunna. Men huru hennes hjerta klappade, hvad de strålande ögonen blefvo fuktiga af ljutva tårar, då hon på långt håll, framme