Aftonbladet – 14 september 1861, sida 3

ee ———— — MM MM ping anmoda den bedjande tillbaka om hjelp. Två veckor hade knappt förflutit sedan grefvinnans första besök hos Lavinia, då ett liet bref kom med underrättelse att den önskade platsen var funnen. Lady Wililingord uppsköt alla närmare detaljer till fölande dag, då hon sjelf ville komma redan slockan elfva förmiddagen; hon önskade då utt Lavinia måue hafva sin reskoffert packad och vara färdig att följa sin vän — men hvart? Derom hade brefvet intet att uppysa, troligen till hennes nya hem; åtminstone dömde vår hjeltinna dertill af den omändigheten att hon borde bereda sig på att emna sin bostad. Hon behöfde icke lång id till inpackning. Hennes garderob hade blifvit så ringa som möjligt och hon skulle väl kunnat säga med den gamle filosofen: Jag bär hela min egendom på mig.4 Hela lenna sista dag under mrs Tamplins tok hade Lavinia all möda ospard att blidka den värda frun, utan hvars moderliga råd och omsorger den erkänsamma ilickan försäade att hon ej visste hvad det skulle blilvit af henne. Mrs Tamplin, som, ehuru modös hon var, dock ej hade något dåligt hjerta, blef lätt blidkad och slutade med att glömma all sin harm öfver beskyllningen emot len makalöse mr Duncan. Och då Lavinia bad henne emottaga en enkel riog och bära den till minne af den godhet hon bevisat en stuckars värnlös flicka, blef enkan fullkomligt besegrad och de blandade sina tårar — denna skatt som den fattige eger i lika rikt mått som den rike. (Forts. Den allbekante deäörgen . aflidit i elände på ett hospital i Paris. Han hade förlorat hela sin förmögenhet och blifvit så fattig, att han slutligen måste förtjena sitt lifsuppehälle i ett lindansartält vid marknaderna.