Aftonbladet – 14 september 1861, sida 2

kusin, som hon tyckte så hjertans mycket om. Paolo slogs af häpnad vid åhörandet af hennes cynism, hennes skryt med det bedrägeri hon begått, och öfver den naiva stolthet hon tycktes känna af sitt föraktliga lif. Han lemnade henne för att icke mera se henne. Men ehuru han ända till djupet af sin själ föraktade henne, så föraktade han Ne sjelf ännu mera — derföre att han kunde sakna henne såsom han det gjorde. Ja, han saknade henne — eller snarare saknade han de retande förströelser som hon medförde. Då han icke visste huru han åter skulle fylla den tomhet, som uppstått i hans lif efter hennes försvinnande, började han bevista publika baler — karnavalen var just då på höjden af bullrande nöjen. En ganska vacker man, som han var, och dessutom af många känd såsom rik och frikostig, erbjöds honom tröst, och han antog den — antog den utan några illusioner och just jemnt för hvad den var värd. Låt oss vända oss bort från att se honom i denna usla dag. Hvem vet, om icke hans egen förnedring skall lära honom att vara mera fördragsam emot andras svagheter? FEMTONDE KAPITLET. En räddningsplanka. Sedan Lavinia åter blifvit bragt till sansning och förd till sängs af den förskrämda enkan, hvilken, sedan hon fått veta orsaken till den unga flickans förtviflan, fortfarande försäkrade henne att doktor Duncan icke kunde hafva menat hvad hon misstänkte honom för, och att alltsammans vore ett missförstånd, com nog skulle förklaras nästa dag — fann den stackars flickan slutligen en lättnad i tårar, och efter att hafva gråtit si riktigt mätt, blet hon åter lugnare och ba