Aftonbladet – 14 september 1861, sida 2

lina och Clarisse. Redbarhet går framför allt i affärer. Vi hafva åtminstone den tröstande underrättelsen af Paolos egen mun att han visste, att han gjorde sig till en narr; låtom oss till vår egen tillfredsställelse tillägga att tre veckor icke hade förflutit innan han också visste att mll Clarisse hade haft honom till narr. Hon var icke den qvinna, som, för att göra någon annan till viljes, länge kunde spela en rol som icke öfverensstämde med hennes smak; och hennes starka böjelse för champagne, lysande drägter och banknoter kom så småningom åter i dagen och bröto då ut så mycket häftigare som de för någon tid varit hämrmade. Med ett ord: Paolo såg mycket, fördrog mycket som var honom vidrigt — han fördrog det, dels al blyghet och en knappt sjelfmedveten önskan att ej så snart inför sig sjelf framstå såsom en stackare, och dels äfven emedan han var fängslad af den låga förtrollningen. Men tålamodet har sina gränser — äfven för en förhexad man. Bland den svärm af manliga och qvinliga kusiner, med hvilka hon gjort honom bekant, var äfven en ung utsvätvande man, som, genom sitt obelefvade sätt och den opassande förtroliga ton han iakttog emot henne, på det högsta väckte Paolos harm. Paolo bad mill Clarisse en dag att hon aldrig mer skulle tillåta denne mans besök, men hon vägrade ganska bestämdt att uppfylla hans önskan. Paolo var envis och sade henne att hon måste följa hans vilja. Att höra hennes skratt! Hon passade på tillfället och lät honom höra sin mening. För alt tjena en god vän hade hon nedlåtit sig att spela litet komedi med signor Mancini, sade hon; men icke för fjugo sådana som han ville hon afstå från sin Desir — sin