Aftonbladet – 13 september 1861, sida 3

Höll in sin häst och röt med vredgad ton: Hvem är du, bonde? säg; hvad gäller nöden, Har du ej lärt dig att förakta döden, Din kind är hvit som snö, är du, pultron?4 Men ynglingen steg fram och höjde armen Ocn ref sin slitna grå tröja opp, Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen, . Och frisk en ström af blod i dagen lopp. Det fick jag, herr genral, här nyss i striden. Jag blödt kanske förmycket under tiden, Och derför har min kind ej rodnad mer; Dock kan jag än de tappressantal öka, i Jag låg väl fallen, men låt mig försöka, Jag har fått kraft på nytt, sed jag såg er. Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: i sVälan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag hår sett nog, att tveka båtar föga, Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Spräng af, herr adjutant, vår skörd är mögen, Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen, Vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, derborta må vi pröfva svärden: Med dessa trupper kän man trotsa verlden, Man väntar ej med dem attack, man gör. Längs linien hördes snart ett jubel skalla: 4Framåt, framåt till-seger eller död! En åska var, Standar, din röst för alla, Och gamle Nörd slog trumman att det ljöd, Och ynglingen, med barmen sönderskjuten,. Gick fram på slätten, med hans blod begjuten.. Och främst red Döbeln sjelf med draget svärd. Och innan qvällen hann sin skugga sända Var ryska styrkan kastad öfverända, Och räddad Adlerereutz, och fri hans färd. 1 I Och krigets skaror hade ren försvunnit i Ifrån den nejd, der först de mött hvarann; 1 Å Men på det fält, der striden hetast brunnit! Stod avar i qvällens sena frid en man. Invid hanssida vär hans stridshäst bunden, Han stod der ehsam i den hemska runden. Bland lik och spillrör på enblodstänkt jord. Långt, långt i fjerran hördes segerfröjden, Den bleke mannen såg med lugn mot höjden Och från hans läppar liödo dessa ord: i