Aftonbladet – 13 september 1861, sida 2

tel. Madame emottog honom i sin boudoir — i sin tankfulla attityd. Huru illa af henne att hon glömt, det hon hade skickat bort sina Troyons för att få nya ramar. Han hade ingen glädje alls af sitt besök — ingen glädje? då han fick njuta den outsägliga lyckan af hennes sällskap. Hon var full af hänförelse för allt, som var stort och ädelt, Itälien naturligtvis inberäknadt. Hon var enka, hade blifvit grymt förorättad af den, som hon skänkt sin ömhet, och trodde alla män vara falska och sjelfviska. Dessa voro de dyrbara förtroenden, som han erhöll vid sitt första besök. Ett andra, ett tredje besök följde — så togo de slut. Madame de BSainte Victor var ej hemma, var aldrig att träffa i Boulognerskogen — vädret hade blifvit regnigt och ruskiet — icke heller syntes hon till på italienska operan. Stackars Paolo, han var en lefvande bild af svikna förhoppninvar. Hvad kunde meningen vara med att ans sol så hade försvunnit? Förklaringen blef honom gifven i följande bref, som han erhöll hos hennes portvakt en förmiddag: Dyre signor Mancini! Sök mig ej vidare, jag bönfaller derom. Min dörr har på min befallning blifvit stängd för er. För ingen i hela verlden skulle jag vilja nedlåta mig att redogöra för mina handlingar, utom för er. Jag är viss att ni skall deltaga i mitt öde, att ni icke skall missförstå mig då jag säger att det beslut jag fattat är nödvändigt för mitt framtida ugn. Jag har lidit ett alltför grymt skeppsbrott på passionens haf, för att -jag ännu en gång skulle våga mig ditut. Anse mig ej såsom djerf, då jag blott är sann. Jag, önskar att få se er en gång till — när oc hvarest har jag ännu ej beslutat, men icke när, nej icke i mitt eget hem! Farväl tilldess! C. de 5. V.