Aftonbladet – 13 september 1861, sida 2

Men det var synbarligen skrifvet någon. städes att han skulle hafva någonting mera verkligt än ett minne att lefva af. Efte endast tvenne dagar — o, hvilken lycka! — mötte han henne helt oväntadt i Boulogner: skogen. Hon åkte i en öppen vagn, ty vädret var ovanliat vackert och mildt för den sena årstiden. Hon blickade drömmande framför sig, med hufvudet lätt böjdt framåt — kort sagdt —i den attityd som vi redan känna. Du Genres tilbury och hennes kup susade förbi hvarandra, de bruna och de svarta ögonen möttes. Paolo rodnade och helsade. CAha!? utropade Du Genre; det synes som om ni skulle lafva gjort en intressant bekantskap. Paolo, som hittills hade tegat med sitt äfventyr, meddelade det nu och detta med en värma och en känsla, som gålvo fransmannen ett stygn i samvetet. Han tog en sarkastisk min och svarade: Tag för regel, min vän, att aldrig bedöma en dyimas känsla efter de tårar, som hon offentligt gjuter. Somliga damer äro vackra då de grata, och de veta det.? Dårskaper! Hennes tårar framqvällde ur djupet af hennes själs, menade entusiasten. Ar du säker på att hon eger någonting sådant? Plato förnekar qvinnorna själ. Då var Plato en dåre; och du har ett ondskefullt nöje af att vilja nedsätta allt högsinnadt och själfullt. Heliga tålamod, stå mig bil? utropade Du Genre. Jag förnekar hvarje annan mörk afsigt än den, att varna dig till försigtighet. . Dett är i sanning ett helt nytt slag af proselytmakeri, som du åtagit dig; hittills har du snarare sökt locka mig till oförsigtigheter. Ja, du har rätt, sade Du Genre; men det var till vinnande af ett bestämdt mål — det är det ovissa, det okända, som väcker min oro för dig. Litet motsägelse var: just hvad som be