Aftonbladet – 13 september 1861, sida 2

— —— — -— Wvvmvmemee ÖL 1462 X ?L1 DOT het som snarare erinrar om månsken och! violdoft än om solsken och törnrosor. Paolo kunde vid hennes ögon och tinningar så väl skönja spåren af tidiga lidanden — eller af nattvak och vilda dryckeslag — ett af de två: han tänkte blott på den förra möjlig: heten. En och annan anmärkning vexlades mellan Honom och hans närmaste granne, det äldre fruntimret, men den yngre damen blandade sig aldrig i samtalet, ehuru hennes ögon ofta sympatetiskt mötte hans. En fång till: talade hon honom duck och det tillgick sålunda: han hörde henne hviska till ein chaperone att han måste vara en italienare. Paolo såg på henne och log till ett tecken af medgifvande; hon böjde sig då hastigt framåt, liksom ur: stånd att beherrska sm ingifvelse och sade till honom: 4Jag var säker derpå; endast en italienare kan erfara det intryck af denna musik som ni. Derefter blef hon purpurröd och sade in-tet vidare på hela aftonen. Då Mario sjöng il piu tristo dei mortali gaf. den känslofulla damen vika för sin djupa rörelse och snyftade högt; hon visste att det var dåraktigt, men hon kunde icke hjelpa det. Paolo skulle nästan haft lust att följa hennes exempel. Ridån föll för tidigt för det nöje Paolo hade haft och damerna aflägsnade sig, ej utan en lätt böjning på hufvudet åt främlingen som bugade.sig djupt ch till och med suckade då den sköna syren försvann. Hur länge var det ej sedan han egde en sådan stund! Här var en qvinna rd att känna och beundra. Hvilken rik själ! Säkert skulle han aldrig mera få återse henne i detta Babylon-Paris, såvida de nemfisen ej skulle återkomma för att ännu en gång höra Bellinis mästerstycke. Om de gjorde det eller ej, så var detta minne dock ljuft och ingen kunde beröfva honom det; hans tankar uppehöllo sig länge och med välbehag vid den friska oas som han funnit i denna stora öken.