Aftonbladet – 13 september 1861, sida 2

af en viss ryktbarhet. Hon hade studerat sig in i olika grenar af skådespelarekonsten och kunde framställa allahanda karakterer både på och utom scenen; men hennes triumf var det okonstlade.4 Känsla var hennes starka sida: att se henne blicka tankfullt framför sig, som hon ibland bara för ro skull plägade göra, med hufvudet lätt framböjdt, hakan hvilande i handen och kinden mot det utsträckta pekfingret, var att se en bild af Ophelia. Naturen hade begått ett misstag med mademoiselle Cla:. risse: — den hade gifvit skenet af ädelhe och af en Luecretias blygsamma vär dighe åt en gycklerska. 2 Några aftnar sednare var Paolo i sin loge på italienska operan. Man gaf Sömngånger skan. Den var honom redan väl bekant, mer han var dock idel öga och öra. Hvem kar någonsin tröttna vid Sömngångerskan. All deri — pjesens innehåll, musiken, den känsla som genomgår det hela — är enkelt, sannt, naturligt. Paolo var förtjust. Vid slutet af Cari luoghis drogo några utrop af. obeskriflig hänförelse hans uppmärksamhet från scenen till hans närmaste grannar; till höger om honom satt ett fruntimmer af en ålder som kunde passa för en duenna och bredvid henne en ung dam, som hon tycktes hafva ander sitt beskydd och hvilka båda, men isynnerhet den yngsta, syntes följa pjesen med högsta intresse. Den sistnämda hade synbarligen stora tårar i sina ögon. Paolo var glad öfver att finna sin rörelse delas af andra, och det var endast helt naturligt att de som gjorde det äfven skulle väcka hans intresse. Damerna voro rikt, men dock enkelt och värdigt klädda; den äldres utseende var mera simpelt, men den yngstas drag voro fina, ädla, ja de skulle varit stolta, om icke hennes djupa rörelse nu hade gifvit dem ett vekare uttryck. Hennes bländande hvita hy, ljusbruna ögon och hår af mörk cendrefärg gaf hennes skönhet detta drag af ljufhet, som är så kärt för poetiska drömmare — en skön