Aftonbladet – 12 september 1861, sida 3

sten qvarlemnas och böjas i ring för att hindre fuktens inträngande i roteti, afskäras följande vår tätt vid jorden. När störarne vid skörder upptagas, nedsättas pinnar i hålen, på det dessa -ästa vår lätt må återfinnas och ej nya hål mö behöfva göras till skada för rötterna. Moder rankornas sidogrenar kunna genom särskild behandling öfvergå till modergrenar, samt sjelfva bilda sidogrenar, som sätta talrika koppor. På en rot lemnades sex moderrankor, och från en af dessa leddes en af de första sidorankorna till en särskild stör, der den uppnådde samma höjd som moderrankorna och gaf nära lika afkastning som två på en stör från roten utgående moderrankor. Humlens växtkraft är i sanning förvånande, då växten erhåller tillräcklig närin och fuktighet på en tjenlig plats. Den 8 Juli 1860 planterades några af årets grenskott, sex um långa, på tolf tums afstånd från hvarandra. Dessa stånd växte under sommaren til! omkring re alnars höjd, rankorna bibehöllos öfver vin: ern och afskuros sistlidne vår tätt vid jorden. ( år hafva tvenne af dessa plantor uppnått nära tolf alnars höjd, den ena med en, den andra med två rankor. Den förra, som tillhör de tidigaste slagen, ger sannolikt ett skålpund torr humle; len sednare, ej fullt så tidiga, troligen två skalp. tläraf synes att humlens grenskott, planterade i Juli det ena året, redan det andra kunna gifva skörd. Kopporna af dessa stånd voro 21,—2. -um långa; af flera äldre stånd blefvo de fulla 2 e tum. Grenskotten utgå från växtens rothals inder jorden, liksom de blifvande moderrankorna xfvansjord, och de förra utgöra afläggarne eller de så kallade humlesträngarne, hvilka till förökning användas. Vanligen läggas de utan rot, men vättre är det att förut på dem utbilda sådan. För tt förmå grenskotten att utveckla egentlig rot, lik röplantans, undanskjutes jorden kring ståndet ch de på grenskotten sittande ögonen borttagas itt vid deras ursprung, då skottet bildar en rot ned rothals. För att öka mängden och godheen af humlekopporna hafva försök äfven blifvit ned framgång gjorda att medelst segelgarn på lerahanda sätt afleda sidorankorna från moderankan till andra större eller till för ändamålet idfästa tväroch längdsprötor, genom hvilken ankornas utbredning fopporna bekommit större utrymme, blifvit mera utsatta för sol och luft ch fullkomligare kunnat utbildas, samt desstom den fördel vunnits, att de vid stark blåst uindrats från afslitning, huru talrika de än varit. ( en vanlig rishumlegård hinna rankorna i all: nänhet blott 8—10 alnars höjd och bära koppor :ndast 1—2 alnar i toppen, men jorden uppluckas ej der och solen erhåller icke tillträde till lensamma. Afkastningen kan derföre ej heller vlifva betydlig. De af frö här uppdragna och vibehållna humlestånden äro för närvarande 50, wvaraf 7 tillhöra de tidigasteslagen, 18 de tidiga, 9 de sena och 6 de senaste. Dessa till en del itmärkta sorter torde nu, åtminstone under ett ir, uteslutande böra användas till förökning, warigenom de både skola bereda allmänheten sagn och akademien en inkomst, troligen större in genom humleskörden Af hvarje stånd kan, fter numera vunnen erfarenhet, beräknas 120 läggare, således af 50 stånd 6000; och efter 60 dr för tusendet skulle af den nu använda areaen, 364 qvadratalnar, således erhållas 360 rdr mt, eller omkring 1 rdr af qvadratalnen. I förra verättelsen uppgats att 875 stånd, det antal som, fter det på experimentalfältet följda odlingssätet, rymmes på ett tunnland, skulle kunna lemna 500 skålp. torr humle. I September 1860 skörlades af ett stånd 9!, skålp. torr humle på 16 vadratalnar, hvilket på tunnlandet gör 8093 kålp., som, å 50 öre pr skålp., skulle afkasta 046 rdr 80 öre — ett belopp, hvilket, om det än etydligt nedsättes, dock synes böra väl återgälda len besvärligare och dyrare skötseln.