Aftonbladet – 12 september 1861, sida 1

I STOCKHOLM iden 12 Sept. Biskoparne och kyrkovisitationerna. Frågan om biskopsinstitutionens upphörande i vårt land är en-af dessa frågor. som icke. kunna falla och som, ehuru de, till en början framkalla djup harm och indignation inom konservatismens starkt förskansade läger, dock med hvarje riksdag vinna allt mera terräng och få allt mera utsigt för sig att gå igenom. till följd af den allmänna meningens. mäktiga påtryckning. Regeringens nyligen utfärdade cirkulär till domkapitlen, hvarigenom de anbefallas att årligen till Kongl. Maj:t insända de i församlingarne hållna kyrkovisitationsprotokollerna, innebär en ny erinran om biskopsembetets onödighet och den ringa och tvetydiga inverkan detsamma i vår tid utöfvar på det kyrkliga lifvet. Vi ha nyligen i eft annat blad med anledning af nämnde cirkulär .sett.en; erinran om det i sanning dräpande satiriska föredrag, i hvilket landshöfding Nordenfelt, då biskopsfrågan vid en af. de .sednaste riksdagarne var å bane på: riddarhuset, beskref. bisköparnes embetsresor, huru de hufvudsakligen gingo ut på att ställa till gästabud för dessa kyrkofurstar; storartade. fester, vid. hvilka köttet frossade men anden svält; ett anför rande som framkallade det lifligaste bifall, men som af okända skäl kom att alldeles utgå ur protokollet. Detta: har gällt om en stor del af de-kyrkovisitationer, som verkligen blifvit hållna. -Tillen stor del ha de dock helt och hållet legat nere. För vår del ogilla vi visst icke det steg; som regeringen med nämnde cirkulär tagit för att återupplifva de af kyrkolagen anbefallda årliga biskopsoch prostvisitationerna, Vi anse det fullkomligt i sin ordning att gällande lagar efterlefvas och bringas till full: verkställighet. Endast derigenom kan deras lämplighet eller olämplighet ådagaläggas. -Då dessa visitationsprotokoller kunna bli föremål för. offentlig granskning, skall det ock lättare kunna utrönas hvad gagn genom dem kan åstadkommas.. Emellertid bekänna vi uppriktigt att vi icke af denna åtgärd vänta oss några storverk, och att vi högeligen betvifla att medelst den episkopala institutionen något lif kan ingjutas uti kyrkan. Såsom egande ett visst sammanhang med hvad vi här yttrat, anföra vi hvad en korrespondent från Schlesien till ?Protestanlische Kirchenzseitung? yttrar rörande de äfven i några delar af Tyskland nyligen återupplifvade kyrkovisitationerna: å ?Generalkyrkovisitationerna hafva nu äfven framträngt till vår schlesiska bergsbygd, Och vi ha varit opartiska, ifriga, uppmärksamma vittnen till den verksamhet de utvecklat, men måste i sanning tillstå, att denna gjort på vårt protestantiska sinne ett ganska betänkligt intryck, som vi hasta att frambära. ?Vi sågo högtidliga processioner röra sig genom äreportar på bekransade stigar från godsherrarnes slott mot kyrkorna, främst skolungdomen i sin högtidsskrud, dernäst de presterliga dignitärerna och de verldsliga herrarne, sist den till dem sig anslutande församlingen. Vi hörde af orternas presterskap predikningar, i hvilka klagomål skallade öfver den onda tiden och dess förskräckliga okyrklighet, och i hvilka man, helt säkert uppriktigt, satte räddningen ur alla häraf hotande faror endast och allenast uti en afgjord återgång till bekännelsen och kyrkans återuppbyggande på dennas grundval. Vi hörde äfven en och annan af de presterliga xisitationsherrarne och voro ifriga att förnimma hvilket gripande budskap i Herrans namn, hvilkens sändebud de kallade sig, dessa skulle frambära till 088. En, som raskt sprang upp på predikstolen, predikadei ett kort, skarpt, iir nde, men i hvarje hänseende lifligt och väckande föredrag den gamla, ehuruväl städse nya satsen: ?Hoppet läter icke kumma på skam.? Han afvisade först den falska jordiska förhoppningen för att framhålla den sanva på Guds nåd sig grundande och på den eviga saligheten riktade, såsoni den der ällena skänker trygghet; men uraktlät all förmedling dem emellan. En annan, en stor korulent mån, :som rörde sig med: mycken edighet öch uppenbärligen: var i besittning åf mycken populär vältalighet, rangerade de unga och gamla i tvenne hopar, höl för dem en bön och anställde derpå ett sla katechisation. Utgående från arfsynden; pi stod .han att endast det onda år menniskans eget verk, under det detgoda hos henne allenast verkas genom Guds nåd; ifrade derpå mot synd, otro och ljuimhbet och anbefallde såsom det allra angelägnäste flitig: bibelläsning och daglig regelmässig bön på bestämda tider. Städse på nytt återkom han till menniskonaturens förderf och oförmåga till allt godt, till djefväler och den magiska återlösningen genom tron på Kristi blodiga tillfyllestgörelse men till en kärleks: full, uppbyggande kristendom och till det klara, upplyftande gudsmedvetande, som födes af den lefvande föreningen med Gud, var i hans tål knappt någon tillstymmelse. Hos alla talare, som Vi vid detta tillfälle kundeshöra, ha vi knappt kunnat märka ett sådant, .. helst. de så godt som intet talade om Gud. En tredje,; hvilken med synnerg tonvigt kallade sig Kristi tjenare, predikadg öfver de oförlikneligt herrliga orden i Matth. 11: 28. och följande med än dundrande, än snyftande röst ortodoxt och fa; riöst. såsom en i ett tillstånd af fanatisk ifver försatt Fransiskanermunk, och framställde sitt tal i så bjerta färger, att det förekom nästan som en grof dekorationsmålning, i det han visade: Från hvem detta rop utgår, till. hvilken det är. riktadt och om Herren vill och kan hjelpa. ?Åro, nu dessa visitationer, såsom vi nogsamt undervisa ies, en återuppväckelse af en Lå li