Aftonbladet – 11 september 1861, sida 2

hennes vackra hyresgäst. Som vän och hvad som rörde ett verksamt deltagande var det få menniskor som liknade honom. Hvarföre då inte hysa förtroende till honom? Om mr Duncan kunde förmås att rekom mendera Lavinia som guvernant eller säll skap — och mrs Tamplin var öfvertygad on utt han skulle göra det — oh om han ville ikläda sig ansvaret för henne, så skulle all: svårigheter försvinna på hennes framtid: bana, liksom dimman för morgonsolen. Skullc inte mrs Tamplin få tala vid doktorn? De få gånger Lavinia hade sett honom, föreföl han henne att hafva en betydlig portion rå het som gjorde honom motbjudande för er person med hennes bildning och grannla zenhet; men borde hon väl, ledd af er känsla som måhända blott var en öfverdrif. ven ömtålighet, stöta ifrån sig en hand, som kanske var sträf, men dock den endaha d. hvilken räcktes henne. för att rädda henne undan fullkomlig undergång? Dessa sträfva, tvära män voro ofta de redligaste och bästa, hade hon hört sägas; med ett ord: Lavinia slutade med att tacksamt antaga det nya förslaget och mrs Tamplin begaf sig på väg för att öppna underhandlingar. Mr Duncan gjorde full rättvisa åt sin tungsinta beundrerskas mest sanguiniska förväntan — ingenting kunde öfverträffa hans välvilja och hjelpsamhet. Han kom samma qväll för att träffa Lavinia och flödade af ijenstvillighet genom alla porer. Ja så, sade han, vi hade litet bekymmer för framtiden — hade vi det? Här var icke något skäl att misströsta. Vi skulle snart komma på grön qvist igen. Han hade ställt tillrätta mången kinkigare sak än denna —hva ba, mrs Tamplin? Att sitta krokig öfver ett broderi duger inte; detskadar bröstet och förderfvar hela menniskan. Bort med