Aftonbladet – 11 september 1861, sida 2

det henne omöjligt att icke noga följa den vedertagna plägseden. Den ringa kassa Lavinia hade då hon lemnade mr Jones hus varläng. sedan slut. Af de få prydnader af värde, utvalda bland de många, för hvilka hon hade mrs Jones godhet att tacka och hvilka hon kunde anse sig berättigad att medtaga till följd af deras synnerliga bestämmelse till minnesgåfvor och emedan de blifvit henne gifna såsom sådana, hade ett armband redan blifvit såldt — Gud endast vet med hvilken smärta; det öfriga skulle efter hand följa samma väg — och sedan? Hur skulle det sedan gå? Hvad hon genom outtröttlig flit kunde förvärfva med synålen förslog knappast till skor och tvätt. Ej underligt att det ljufva ansigtet blef allt blekare, att den ungdomliga gestalten magrade allt mera, medan hon sträfvade att med arbete lösa den förfärliga frågan hvad det skulle blifva af henne. Mrs Tamplin, alltmera ryckt ur sin sjelfviskhet genom sin stilla, tåliga hyresgäst som hon aldrig hörde yttra ett ort af klagan, grubblade nu åter öfver någon ny utväg och under det hon letade, fann hon verkligen en — och denna gången menade hon sig hafva funnit den yppersta af alla. Mr Duncan, fältskären, deras närmaste gran-ne, var nu den som skulle blifva Lavinias hjelp och stöd. Han hade både vilja och numåga dertill, derom var åtminstone mrs Tamplin öfvertygad. Hjertlig och välvillig var han emot alla menniskor och hon visste att han var miss Lavinia synnerligen bevågen; det kunde hon finna af hans artigheter vid två eller tre tillfällen, deraf att han, utan att vara kallad som läkare, hade tittat in till mrs Tamplin sedan den unga flickan blifvit återställd och emedan han aldrig träftade den förstnämnda, utan att fråga efter