Aftonbladet – 11 september 1861, sida 2

det och med ledsna miner och bleka kinder! Ros och lilja och sådant der ska höra till ordningen för dagen. Mrs Tamplin, den fromma själen smålog för en gång af oblandad förtjusning och uttalade öppet sin öfvertygelse att man finge söka vida omkring, innan man fann doktor Duncans like. Lavinias mening, ehuru icke alldeles så långt drifven, gick likväl, äfven den, åt samma håll. Han har ett sträft yttre, men hjertat är godt, tänkte hon — och Hennes förtröstan steg. Mr Duncan började härefter att ofta stiga in hos mrs Tamplin och för hvarje gång blef hans intresse för hans vackra protegee varmare och mera vältaligt yttradt. Han börde kalla henne sin lilla vänt och sitt am, bannade henne för hennes bleka inder och smala handleder, och nöp henne i kinden med så mycket behag som en gammal björn kan förmodas utveckla, då han leker med en fager ros. Lavinia hade gerna velat slippa undan dessa förtroligheter — ja, de voro henne verkligen motbjudande; men då hon besinnade mannens klumpiga natur, hans välvilja för henne och hans ålder — mega damer vid tjugu år tycka att en femioåring är en verklig Methusalem — så såg hor i detta sätt, som han nu antagit, blott stt misslyckadt yttrande af ett faderligt delagande och fördrog det med tålamod. En afton blef mrs Tamplin utkallad ur örmaket. Mr Duncan, som var der, förvred nast sitt ansigte till ett grin, som skulle vara behagligt och upplifvande, och sade i n förtroligt hviskande ton: Jag har en ypperlig plats att bjuda er. Har ni verkliven det? Hvad ni är god! uropade Laviuia hänförd ar glädje och ersänsla. Är det en guvernantsplats?