Aftonbladet – 11 september 1861, sida 1

Försynen! Huru otacksamt af henne! Var det icke mer än hon förtjenade, att hon redan hade funnit en verksamt deltagande vän? Om, i stället för att förlora modet vid sin första motgång och krypa undan som en pultron, hon hade satt tålamod som ensköld emot alla :svårigheter, så hade hon känt sig stark i: vissheten att-hon gjorde hvad som vore rätt och hennes misslyckade försök skulle tvifvelsutan hafva följts af framgång! Det var hennes högmod, hennesfeghet som hon borde klandra; men ej sin nästa. Iptagen af-en innerlig känsla utaf sin egen ovärdighet, inneslöt hon sig i sitt lilla rum, föll på knä bredvid sin torftiga bädd: och bad under yniniga tårar såsom blott den kan bedja och gråta, hvilken ej eger något an: nat stöd än vår Fader, som är i himmelen. Och uttröttad af så många olika slag af sinuesrörelse och af brist på sömn under de båda sista nätterna elumrade hon in som ett litet: barn och drömde att hon med sin tant vid sidan åkte i parken vid Villa Borghese. TI parken gingo många promenerande; en af dem, som vände henne ryggen; påminde henne om Paolo. Hon: visste i drömmen att hön ej hade!sett honom på mycket länge och en innerlig längtan grep henneatt säga honom buru förändrad hon var och att hon ej mera brydde sig öm de ting:som han ej satte något värde: på. Och i samma stund vände denne person sig om och hon såg att det var Paolo; kan hade en stor ros i sitt kbäpphål och hön vinkade åt honom. Han kom hastigt gående till henne och sträckte sina händer emot henne och i den ena höll han den vackra rosen. I sin ilver att taga den böjde hon: sig för långtutom vagnen och kände atthon skule falla. hvilket hon äfvewi verkligheter gjorde. Paolo, rosen, parkerna försvunno och hon fann sig lig