vudstaden. Ombord fanns ett stort antal passagerare. Ålands haf var stormigt, men tartyget gick sin väg så stadigt fram, att bland de resande hemsöktes ganska få al sjösjukan. På en soffa i den eleganta aktersalongen, invid hvilken första klassens hytter äro belägna, hade tre passagerare slagit sig ner, hvilka skulle algå i eller sö der om Gefle, dit fartyget i god tid på morgonen skulle anlända. De hude der före icke tagit hyttplatser; men för att angenämt förnöta natten, pokulerades ganska toppert och samspråkades i all förtrolighet. Af deras klädsel drog jag den sl de icke voro lekmän. Materien e de på intet sätt. De suto så nära min hytt. alt jag ofrivilligt måste afhöra derus sam tal, hvilka ingalunda förts med dämpad röst. — Deruti voro de fullt ense. att nå got bör man förtära på resor till irafternas behöriga upprätthållandet — men hvad — derom voro åsigterna länge skiljakliga. Den ene ansåg toddy som ett lifselixir och förordade alltså denna dryck, men ogillade högeligen det diminutivum deraf, som i hufvudstaden benämnes tuting, hvars kardinalfel bestod uti, att vara så obetydlig. — Den andre uttalade sig deremot med öfvertygelsens hela värma för ölet, såsom en äkta inhemsk dryck, men ansåg dock det bäjerska ölet väl tunut. Den tredje var en diplomatisk medelvägsman och förmenade att svenskt öl var en bjudig dryck på förmiddagarne, toddyn åter bäst på aftonqvisten. Innan jag somnade hade den siste talaren genom sin dialektiska öfverlägsenhet vunnit pluraliteten för sitt medelvägsförslag. Redan vid ankomsten till Gefle börjar man komma in i skogsregionent. De stora, timmerlastande fartygen, oftast förande utländsk flagga, och de väldiga brädupplagen invid hamnarne erinra derom. Trafiken i Gefle hamn har högst betydligt ökats sedan jag sist var der för några år sedan. GefleDala-jernbanan är också redan och blir med hvarje år alltmera en rik guldgrufva för staden och det i grunden bördiga, men ännu så föga kultiverade upplandet, i hvars jordbruk en revolution börjat, sedan jernvägen numera verkställer de forslor som förr utgjorde allmogens hufvudsakligaste inkomst, men hindrade en omsorgsfull skötsel af jorden. Vid fartygets ankomst till Stufsundet — Söderhamns uthamn — intogs ved såsom brännmaterial för maskinens behof — detta material befinnes redan här betydligt billigare i pris än stenkol. Mellan staden och uthamnen, cirka 4, mil, har på stadsboer nas egen bekostnad en telegrafledning blifvit tillvägabragt, som utan tvifvel skall bereda dem stor nytta. Tidigt på morgonen anlöptes Hudiksvall, en särdeles täck stad i framåtgående, som också har sin jernväg — Hudiksvall-Forssajernbanan — att fröjda sig åt och förtjena vå. Apoteket är ett litet palats och apotekaren Wasariddare. Bland andra fördäckspassagerare hade fartyget att glädja sig åt en af hufvudstadens respektive munkbrofruar iförd krinolin, stadd på resa åt Norrland för att göra affärer 1 kräftor, körsbär och grönsaker. Handein började redan i Gefle och fortsattes sedan med stor profit allt uppåt. I Hudiksvall kom en gammal sjöbuss ombord. Han var anställd vid lotsverket i Bottniska viken, hvilket synes vara vida mindre väl ordnadt än behofvet högeligen våkallar. Lotsarne äro nemligen klent aflönta, hvilket har till följd att stora svårigheter möta i och för anskaffandet af sådana, som äro skickliga och pålitliga i sitt ansvarsfulla kall. Denna svårighet ökas numera derat att allt arbetsfört folk i Norrland kan erhålla ganska riklig förtjenst om de egna sig åt de sysselsättningar, om med skogsafverkningen äro förknippade och till hvilkas utförande långt ifrån tillräckligt antal arbetare erhålles, ehuru sådana från andra äfven aflägsnare orter tillströmma. Uuder de sista åren ha flera arbetare från Finland kommit öfver och som berömmas för sin uthållighet. De ifrågavarande lotsarne äro skyldiga att, så länge seglationen fortgår, ligga på uppsigtt ute på öarne i den vidsträckta och tarliga skärgården. Men på dessa öar finnas inga bostäder uppförda till lotsarnes skydd, icke ens den minsta koja med eldstad finnes der, och de måste således antingen tillbringa tiden i sina små farkoster, utsatta för vädrets alla omvexlingar. eller åt sig uppföra små riskojor, eller, då vädret är svårast och deras biträde bäst behöfs, försumma sitt lika ansvarsfulla som mödosamma kall. Emedan den norrländska skeppsfarten är i en oafbruten tillväxt, är det högeligen af behofvet påkalladt att dervarande lotsväsende genom en bättre aflöningsstat och ändamålsenliga åtgärder i öfrigt förbättras, såvida icke en lika vigtig som behöflig institution ganska snart alldeles skall gå under. Ute i Bottenhafvet ligger en ödslig klippa, som för närvarande ådrager sig alla resandes stora uppmärksamhet. Endast några martallar växa på denna klippa, men förmå icke att dölja hennes kalhet. Blott en misantrop eller den som uppoffrat sig för realiserandet af en stor id kan der vilja slå ned sina bopålar. Också har en man, lifvad af en sådan id, af naturen utrustad med en utomordentlig energi och ett briljant hufvud, men ingalunda af misantropiskt lynne, tagit denna klippa till utgångspunkt för ett företag som, i tall det lyckas, e) blott löser ett stort problem, utan äfven kommer att tillskynda honom sjelf betydlig vinst. Han har till den ändan åt sig låtit uppföra en tarflig bostad och för sin attiralj nägra baracker. Invid stranden ligga nägra väldiga pråmar förtöjda. Det är ingeniör Sandström som tagit Granön? i besiitning, för att kunna upptaga det i granskapet deraf under så sorgliga omständigheter N Re I Kil ÄNver dot