Aftonbladet – 7 september 1861, sida 3

han kände för honom just hvad den medlidsamme läkaren känner för sin patient, hvilken vägrar att begagna den medicin som han är öfvertygad skulle återgifva honom helsan; eller snarare: han erfor samma oro för honom som en person känner för en vän som han eenom förnuftsskär söker kureva för en plägsam sinnesförvirring. De södsinnade vicomten var ej en vanlig rouf. och naturen hade ej alls ämvat Ionom till en sådan. Han var ursprungligen begåfvac med ädla, rena, ömma känslor. En kokett verldsdam, med Hvilken han vid ftjugu år sammanträffade, hade gjort honom till hvad han pu var — en fint bildad sensualist. Det finnes män, som ej kunna motstå det skådliga inflytandet af att blifva svikna i sin första kärlek, och det bedrägeri som han hade lidit var särdeles upprörande: Mr du Verlat hade användt några af sitt lifs bästa år med att hos sig inskärpa den öfvertygelsen — ja, han hade bringat den till ett slags system; med stöd af både anatomi och fysiologi — att qvinnorna äro väsenden som icke kunna ställ. 3 till ansvar för sina handlingar och som äfven böra behandlas derefter. Denna öfvertygelse var det som gjort att han förblifvit ungkarl, trots hans familjs innerliga önskningar och böner att han måtte gifta sig. Men hans skepticism var hvarken elak eller angripande. Nicomten hade icke för sed att gå omkring och förtala det täcka könet ej heller behandlade han dem vårdslöst — tvärtom. Det systematiska omdöme han bildat sig om dem, i förening med den naturliga finheten i hans sinne, gjorde honom snarare böjd för att visa dem samma öfverseende mildhet, som man egnar åt barn. Det var af ren godsinihet som hen afvikit från sina antagna vanor så myc att han gjort Paolo föreställningar. Då han enligt sin öfvertygelse visste ett osvikligt läkemedel för det lidande, som enligt hans förmodan, styrkt af Du Genres förtroenden, tärde den unge italienaren, var blott helt naturligt