di Lavoro samt namnet Gaetano Mamone i provinsen Sora. Under Josef Napoleons och Joachim Murats regering ända till 1815 visade sig stråtröfveriet så djerft och fruktansvärdt, att man fann nödigt att skicka general Manhes med obegränsad makt för att förqväfva det i Calabrien. Ni är ej okunvig om, m. h., huru vidsträckt generalen begagnade sig deraf, och det är ej länge sedan hans mer än stränga åtgärder och handlingar blefvo med den vanliga godtrogenheten hos besegrade partier, då de ha en dålig sak att försvara, tillskrifna och lagda konungens regering till last. När bourbonerna blefvo restaurerade, tillgrepo de en annan utväg att utrota det stråtröfveri, af hvilket de begagnat sig, och som de då erkände sig oförmögna att qväfva. General Amato ingick. förlikning med Vandarellis band, som hemsökte Puglia, och beviljade honom ej blott pardon och glömska, utan öfverenskom äfven med honom, att hans band skulle med riklig sold förvandlas till en väpnad legion i konungens tjenst och aflägga ed åt honom. Sedan dessa öfverenskommelser blifvit uppgjorda, tågade bandet till Foggio, för att gifva sig, men blef der nedskjutet, ehuru det var försedt med generalens order. Stråtröfvaren Vallamo erhöll, för det han upphörde med sina röfverier och drog sig tillbaka 4ill Ischia, der han ännu I lefver, af Ferdinand IL ej blott full nåd, utan dessutom 18 dukater i månaden i pension. Stråtröfveriet hemtar således grunden för sin tillvaro i de neapolitanska provinserna från landets historiska forntid och vanor, oberäknadt de politiska revolutionernas eggelser, till hvilka i närvarande fall särskilda skäl sälla sig. Jag vill ej envist hålla mig till. bourbonernas dåliga styrelse, jag skall ej vara strängare än de europeiska makternas representanter på kongressen i Paris 1856, hvilka läto den hemfalla under det civiliserade Europas dom såsom barbarisk och grym, ej heller strängare än den hedervärda hr Gladstone; som inför det engelska parlamentet kallade den en gudsförnekelse: Jag skall endast säga, att den bourbonska regeringen hade alltings och allas korruption till grundsats — en korruption, som utöfvades så allmänt och på ett så ihärdigt sätt, att det förefaller oss såsom ett underverk, att dessa ädla befolkningar någonsin kunnat finna nog kraft hos sig att befria sig derifrån; allt hvad som i medelmåttigt väl organiserade stater tjenar till att gifva styrka, att disciplinera och sedliggöra, tjenade 1 denna endast till att försvaga och försämra. Polisen var ett privilegium Pevnjadt en association af missgerningsmän för att plåga och utsuga folket samt utöfva spioneri för regeringens räkning. Sådan var camorran. Armån utan undantag bestod af elementer utvalda med omsorg, noggrannt uppfostrade af jesuiterna och bigtfäderna i den mest låga och slafviska afgudadyrkan för konungen och i den mest blinda vidskepelse ; intet begrepp om pligterna mot fäderneslandet; deras enda pligt var att försvara konungen mot medborgarne, hvilka egentligen betraktades såsom fiender och i ett oaflåtligt tillstånd af rebellion åtminstone i önskningarne. Och om denna rebellion blef en verklighet, visste armen att medborgarnes lif och egendom tillhörde henne, och att den hade full frihet att hängifva sig åt sina grymma och vilda instinkter samt åt alla de onda lustar, som man underhöll i dess hjerta. För öfrigt fanns intet reglemente, som upprätthöll disciplinen och ingaf soldaten esprit de corps och sjelfmedvetande om sin ädla beskickning, om sin vigt och värde; han var ej fästad vid landet; det var honom nog att vara underdånig konungen, som, för att vinna honom, icke sparade på att lågt smeka honom. De voro till antalet 180.000, väl försedda j. med vapen och penningar, i besittning afl fruktansvärda fästningar och oändliga krigsförråd, och det oaktadt stredo de ej, de drogo sig alltjemt tillbaka för en handfull hjeltar, som hade den djerfheten att bjudal. dem spetsen; hela regementen, hela armå-) kårer läto taga sig till fånga. Man trodde, att folk, som ej stred, aldrig skulle kunna bli soldater i ordets sanna betydelse och isynnerhet ej italienska soldater; det tilläts dem att återvända hem; och de upplöste sig; men vanda vid sysslolöshet och kasernernas. sedeförderf, ovana vid arbete, trädde de med lika stor grymhet, men med mera feghet i Mammones och Monas fotspår; de blefvo stråtröfvare. Om de någongång vid sina grymma bedrifter bära den bourbonska fanan, är det af vanans makt, men ej af tillgifvenhet. De ha vanhedrat sig genom att ej försvara henne, och nu vanhedra de henne genom att göra henne till ett emblem för mord och plundring. På detta sätt har det neapolitanska stråt-: röfveriet uppstått; det är af dylika elementer det består. Till dessa stråtröfvare sälla : sig brottslingar, förrymda. galerfångar från): hela verlden, den europeiska reaktionens apostlar och soldater; alla strömma till sam1 ma punkt, emedan de inse att deras sista insats i spelet går, att deras sista batalj .le-j vereras. Det är smärtsamt för mig, m; h., att .se mig af nödvändigheten tvungen att, för att komplettera taflan, omnämna en person hvars namn jag såsom katolik och italienare aldrig skulle: vilja uttala annat än med aktning och vördnad; men jag kan ej, jag bör ej förtiga det: det neapolitanska strätröfveriet är den europeiska reaktionens hopp. och den europeiska reaktionen har ta