Aftonbladet – 6 september 1861, sida 3

han fm vore beredd att styrka sin vid förra rättegångstillfället mot Norstedt och hans hmstru framkäsktde beskyllning att: de båda förut varit tilltalade för stöld; men updakrylde sig Lindqvist nu: dermed, att stadsfiskal Silfversparre lofvat honom att meddela rätten Nile upplysningar li detta fall. Ledsamt nog hade detta dock af honom underlåtits. g Jerngren, som, då det fören angifvelser och invektiver mot Norstedt och hans hustru, Smedlertid ej glömmer sig, kom nu till hjelp och förklarade, att Norstedt varit inblandad i en stöld, som Jerngren sjelf för några år sedan begått. Efter något prat hit och dit vanns likväl den upplysning, att Norstedt ej varit inblandad i stölden, utan endast uppkallad och varnad af polismästaren Bergman, derföre att han i sitt jen skulle hyst Jerngren. Norstedt bestred helt och hållet att någonsin ha hyst Jerngren, hvarefter Jerngren åter uppdukade en historia om att Norstedt för mån år sedan skulle undergått bestraffning i Eksjö för någon affär, som han haft med en korrektionist vid namn Melander, som för närvarande befunne sig på Långholmen, hvarest Jerngren gjort hans bekantskap. Vid denna nya angifvelse af Jerngren fäste Norstedt rättens uppuärksamher å Jerngrens oförskämdhet och fräckhet, att inför domstolen offentligen på detta sätt beljuga honom; en sak som tydligt ådagalade Jerngrens age, mot hans person. Ordföranden tillhöll nu också Jerngren för ett slikt uppförande, som vittnade om mycken förhärdelse, .så framt hans angifvelser saknade grund. Efter hvad som sålunda förekommit, yrkade mu Norstedt ansvar å Lindqvist-för de-angrepp mot vg heder, som Lindqvist låtit komma: sig till last. Fru. Norstedt spordes härefter, om hon hade något att tillägga och bekänna till hvad hon förut erkänt; men svarade härpå nekande samt uppmanade Jerngren att afgifva en sanningsenlig äre och befria henne från sin oförskylda olycka. Efter detta svar vände sig ordföranden till Jerngren med samma fråga, hvarpå denne genmälde, att om fru Norstedt bekände, så ville äfven han bekärna. Efter någon besinning afgaf han dock följande berättelse: De nipper, som befunnits i fru Norstedts ego, har hon fått af mig... Jag kom upp omkring kl. 11 till henne den ifrågavarande dagen, då hon ej kom ifrån torget, såsom hon uppgifvit, utan var hemma förut. Jag frågte då om hon ville köpa guldsakerna, under uppgift att en bekant lemnat mi lem, hvarpå hon tog emot dem, men sade sig ej hafva penningar, utan bad mig komma tillbaka när Norstedt komme hem: Hon tog sjelf och profvade ett af armbanden och gaf mig tolf skiliing. För resten är det ej första gången, hrlagman, som jag haft affärer med henne; ty under den tiden polisen slog efter mig år 1846 och måkarne Norstedts bodde vid Grefgatan, låg jag i flera veckor dold hos Norstedts, som ha köpt mera än det här tjufgodset. ; : — Nå, det der är nu en af dina vanliga historier — anmärkte ordföranden, — men hvad hette den person du fick guldoipperna, afton — Jo, herr lagman, han hette Larsson — genmälde Jerngren.. — Denne Larsson har varit på Långholmen under min tid, och der blefvo vi bekanta. Jag mötte honom på gatan, då han hade persedlarne med sig och frågte om jag kunde sälja dem åt honom. Jag tog dem då och gräfde ner dem i Observatoriibacken, der ett hål ännu syns i sandbacken der de legat. Ett par daj sednare sammanträffade vi åter, och då gräfde vi upp dem, och så följdes vi åt till Norstedts, hvarest Larsson stannade utanför, medan jag gick in. Förmodligen träffade han då under tiden någon tredje Ng som han talte om saken för, och denne blåste historien i öronen på Lindqvist, som på sådant sätt kom stölden på spåren och fick veta hvar jag tänktå göra af sakerna. — Någon upplysning om Larssons nuvarande vistelseort kunde Jerngren emellertid ej lemna, och syntes är öfrigt hela hans berättelse ytterst sväfvande. Allmänna åklagaren borgmästaren Mellbin begärde nu att den frågan måtte framställas till Lindqvist och Wirström, huruvida icke guldet förut, innan det blifvit taget hos Norstedt vid visitationen, varit i poliskonstaplarnes hand. Aktor hade särskild anledning att göra en dylik rie såsom han ville visa. ärvid började Lindqvist att på ett, för en vid rätter och domstolar så van person som han, högst opassande sätt utfara mot Norstedt och vittnena. . Norstedt ville göra allt för att störta honom, och hade sagt att han för den saken skulle offra 20,000 rdr och köpa falska vittnen o. 8. v. Bestred likasom Wirström att någonsin ha haft guldet och nipperna i sin hand före visitationen, och förklarade att alltsammans vore en komplott. anlagd för att tillintetgöra honom och beröfva honom all heder. Vid detta häftiga utbrott af Lindqvist anmärkte ordföranden kärft : Vet Lindqvist, jag tycker inte om hans sätt att skicka sig inför rätta. Jerngren, alltid påpasslig vid hvarje anlednin; till anfall mot Norstedt; kom nu åter fram me en ny angifvelse mot Norstedt, at han en gå i Stadsgården äfven skulle ha köpt silfver a förut omnämnde Melander. I allvarliga ordalag tillhöll nu ordföranden Jerngren ännu en gång samt varnade honom att icke på ett så fräckt sätt söka påbörda sin nästa det ena brottet på .det andra, om han visste med sig sjelf att hans veskyllningar saknade grund. Om ock — tillade ordföranden — den menskliga domstol, inför hvilken Jerngren nu står, ej härför kan ställa honom till ansvar, så skall han åtminstone i en annan verld stå till svars, om han nu oskyldigt anklagar och drager öfver sig så många menniskors olycka? 5 Ordföranden framstälde härpå till parterna, huruvida någon af dem hade något jäf mot de närvarande vittnena, hvarvid. Lindqvist visade sig synnerligen ifrig att göra jäfsanmärkningar. Mi 3. d. poliskonstapeln Lindroh anförde Lindqvist, att som denne geno:n en publicerad smildlig skriit visat 2 och bitterhet mot den kår som han förut tillhört och synnerligen mot Lindqvist, så ansåg han honom p sådan grund jäfvig: 5 ? Hustru Carlsson sökte han jäfva på den grund, att hon varit tilltalad och sefat häktad i 5 månader. Jag vet det så mycket bättre, rom jag sjelf häktade henne — tillade Lindqvist med säser ton, hvilket föranledde ordföranden att anmärka: Ja, kanske att äfven hon satt oskyldigt häktad! ett yt rande, som framkallade mycken sensation bland åhörarne. Hustru Carlsson meddelade derpå rörande sammanhanget med det af Lindqv st upa förtälandes att en ia ee enn stöld, utan för handel med misstänkt pe och hade hon derföre blifvit fälld till endast rdr böter. ; S samtyckte att emöttäga: ett ringa arfvode sarg LIK RER. Lå t ET NE: PASTE TREAN