Aftonbladet – 6 september 1861, sida 2

vilkoren äro så ringa. Ni får sjelf bekoste er tvätt och alltid skall ni vara väl klädd — passande, som -de kalla det, att gå ut mec edra elever och att om aftnarne visa er i salongen. . Betänk sedan hvilket tungt lif er guvernant för — ständig möda, ingen ro: vilja de hafva en timmas ledighet, så be höfvas de alltid. Och sådana usla kyffer de få att sofva uti! — ofta utan någon eld -stad; och sådant tå de få! — det är fasligtt. tillade mrs Tamplin. Jag var bekant med en fru som hade guve nant åt sina dött rar; Gud :hjelpe mig! jag glömmer aldrig den stackars varelsens undergifna, aftärda utseende; det plågade mig hvar gång jag såg henne. ; ?Ar det ingenting annat som jag skulle kunna göra — ingen annan plats som ett ungt fruntimmer med uppfostran kan söka? ? CJag vet ingen annan än att blifva sällskap åt något gammalt fruntimmer; men, kära miss! jag skulle ej vilja önska min värsta ovin att blifva sällskapsdam. De som önska sig en sällekapsdam äro vanligtvis gamla, sjukliga och af ett kinkigtlynne; ni skulle som sådan blifva mer arrestant än till och med såsom guvernant, ty ni skulle då till och med gå miste om de dagliga promenader, på hvilka ni kan göra er säker med de unga. Ni skulle få läsa högt till dess ni ej mera kunde tala för heshet; hon skulle ständigt hafva anspråk på att ni borde roa henne, sysselsätta er med henne — ni skulle, med ett ord, icke vara annat än hennes skugga. Hellre ville Jag vara sjuksköterska; de kunna åtminstone halva sin egen vilja. . Lavinia teg en liten stund ; mrs Tamplins sista ord återlifvade ett minne hos henne; långsamt och med ansträngning erinrade bon sig en berättselse. som hon hade läst