Aftonbladet – 5 september 1861, sida 3

rå — budet UTRIKES. FRANKRIKE. Appellationsdomstolen afkunnade den 29 Augusti sin dom i det miråsska målet. Mires frikändes från åtalet rörande det försökta bedrägeriet mot Dreyfuss, Beauvais och Thierry äfvensom beträffande försnillning at 21.247 aktier i jernbankassan, men i öfrigt fastställdes första instansens dom (5 års fängelse och 3000 franes böter). — Grefve Simåons vad förkastades af domstolen. ENGLAND. En del af den diplomatiska korrespondensen rörande Polen från åren 1831 och 1832 har nu utkommit såsom blå bok. huru man redan af ministårens . förklaringar visste, att de i Wien och Paris vexlade depescherna, hvilkas offentliggörande var hvad som egentligen begärdes i underhuset, skulle uteslutas, så äro till och med de meddelade icke utan sitt intresse. Vi meddela här, efter Weserzeitung, en kort redogörelse för bokens innehåll. Den börjar med korrespondensen mellan Talleyrand, Ludvig Filips dåvarande sändebud i England, och lord Palmerston, då Englands statssekreterare för utrikes ärenden. Den meddelade skriftvexlingen går ej längre tillbaka än till Juli 1831 och kan således blott visa hvad lord Palmerston gjorde, sedan Polens sak var utan räddning förlorad. Men hvad han gjorde derförinnan, för att åvägabringa detta sakernas tillstånd — såsom hans fiender påstå — eller för att förhindra det — såsom hans vänner uttrycka sig — derom inhemtar man ingenting. I Juli 1831 uppmanade Talleyrand på franska konun gens begäran England flera gånger att gemensamt med Frankrike medla mellan Polen och Ryssland. Lord Palmerston vägrade sin medverkan, emedan enligt hans åsigt hvarje bemedlingsförslag för ögonblicket skulle förkastas af Ryssland, enär den britiska regeringen icke vore förberedd till en mera direkt och verksam intervention. Likväl förklarar han, att England icke kunde samtycka till, att Polen beröfvades de förmåner och stipulationer, som wienerfördraget innehåller till dess förmån. Till lord Palmerstons heder kan likväl nämnas, att Talleyrand icke i någon enda af sina många enirägna depescher tillkännager ringaste förhoppning om ett gynnsamtresultat i afseende å den eftersträfvade kooperationen. Den reaktionära motströmmen mot Julirevolutionen, hvilken utgick från Casimir Perrier, var redan i Tuilerierna i sin bästa fart. Andra delen af den blå boken innehåller de skrifvelser, som vexlats meilan lord Heytesbury, det dåvarande engelska sändebudet i Petersbarg, och ryska regeringen. Dessa depeschers innehåll är i allmänhet redan bekant... Lord Palmerston uppdrager åt sitt sändebud att protestera mot, att Polens författning efter rebellionens qväfvande ändras i strid mot wienerfördragets stadganden. Lord Heytesbury fullgör detta uppdrag, men stieker ej under stolen med sin öfvertygelse. att en dylik intervention för ögonblicket hvarken skulle ha framgång eller ens bli väl upptagen. Han meddelar att han iettsamtal med grefve Nesselrode inhemtat, att Polens författning faktiskt, om också icke formelt, skulle upphäfvas, och tillägger i ett efterföljande bref den cyniska ursäkten: Stipulationerna i wienerfördraget äro af så sväfvande och allmän natur, att en radikal omstörtning af Polens politiska ställning kan tillvägabringas, utan att en enda af dessa stipulationer kränkest. Man måste tillstå, att ett så beskaffadt fördrag var fullkomligt egnadt att i 40 års tid tjena den europeiI —TTR RR RR RR