Aftonbladet – 4 september 1861, sida 3

moirförfattaren egentligen endast förut till. räckligt kända saker. as Gustaf TII hade vid ungefär samma tid tillträdt regeringen i Sverge; han gjorde sia revolution och derefter sin eriksgata. Man började i Danmark frukta för att han detunder hade kastat sina ögon på Norge, och man visste att han verkligen lyckats inled:s många förbindelser med missnöjda personts i grannlandet. Under sådana förhållandera ansågs det nödvändigt att skicka från Köpenhamn en man med vidsträckt myndighet till Norge, och man bestämde sig för prins Carl af Hessen, oaktadt en och annan å andra sidan misstänkte att det kunde fallax denne in att sjelf göra sig till kung der. städes?. Prinsen (memoirförfättaren) begat sig då dit i Nov. 1772 i egenskap af högste militärbefälhafvare. I Moss träffade han S neral Huth, som blifvit någon tid förut sänd för att inspektera fästningarne, sarbt en svensk gardeskapten Liljehorn med ärende till prinsen från Gustaf III. General Huth meddelade honom att svenskarne hade bedrifvit de mest brottsliga intriger i landet, bland annat hade en viss höfjunkare Löwenhjelm utdelat chiffer till de norska officerarne i afsigt att de en viss dag skulle samla sina trupper och: utropa Gustaf Il; flera af dessa officerare hade åt Huth öfverleninat besagda chiffer och instruktioner. Prinsen bad att få dem i handom för att skicka dem öfzer till Köpenhamn; men Huth gaf det besked att han i stället gifvit dem till Liljehorn för att öfverlemnas åt ie monar Ö: Liljehorn var bärare åf ett förbindligt bref, deri kung Gustaf uttryckte sin fägnad att möjligen nu, då de begge voro hvarandra så nära, få någonstädes träffa prinsen. Denne svarade att han alltid varit den svenske konungen tillgifven och gerna skulle velat begifva sig någonstädes, der hat kunde göra honom sin uppvaktning, men att omständi heterna voro sådana, alt han nästan fruktade för ett krig med Sverge och att han derföre måste inskränka sig till att söka förtjena konung Gustafs aktning. Liljehorn bad prinsen för Guds skull icke betrakta Löwenhjelms uppförande som en kränkning af treden och bedyrade att konungen skulle ogilla det på det högsta och uppenbaraste; emellertid afsändes general uths adjutant Wilster jemte Liljehorn till Gustaf för att föra klagan öfver Löwenhjelms tilltag. Han kom tillbaka med det svar, att denna affär sorterude under minvistern för utrikesärendena?. Kort derefter erhöll prinsen ett bref från danska envoyön i Sverge baron Gyldencrone, innefattands ytterligare upplysningar rörande Gustafs planer på Norge, jemte vissa detaljer om de till Norge sända svenska agenteraa och omvändt om åtskilliga norska emissarier I SvergeX. Carsten Ancker var en af dessa sednare; hela den familjen ansågs mycket svensksinnadX. De rika norska ami ljerna voro för öfrigt den tiden delade i två par tier; Anckrar och Holckar. Prins Carl utvecklade, som det vill synas, en icke obetydlig verksamhet för att straxt införa de nödvändigaste reformer i administrationen af Norge och han förstod att efterhand göra sig så populär, framförallt bland prester och damerX4, att man nw verkligen temligen högt började tala om att det kanske var för Norge det allrabästa, alt konstituera sig som sjelfständigt rike under den hessiska fursten. Gustafs intriger i Norge förstod prinsen inom kort tid att kontraminera, och den svenska konungen hade vid ett tillfälle sjelf yttrat till den ofvannämnde spanska envoyn Llano: Jag vet ej hur prinsen af Hessen har burit sig åt, men han har alldeles öfverskurit mina förbindelser i Norge och nu vilja de göra honom sjelf till konung.4 Prinsen uppehöll sig hela vintern i Norge och återvände först i April 1778 till Köpenhamn; kosan togs öfver Sverge, hvilket land han genomreste inkognito som kurir med pass från norska generalitetet. Han aflade i Köpenhamn för vederbörande komitter en fullständig redogörelse för allt hvad han i-Norge vidtagit, framförallt med afseende på landets försvarskrafter; han medförde dessutom nya pieces justificatives i fråga om den af Gu staf III i Norge förberedda resningen; det hade nemligen blifvit bragt för dagen, att äfven landtbefolkningen på flera ställen i Norge blifvit bearbetad af den ofvan omtalade Löwenhjelm och fått en motorder att på en Viss dag samlas vid Kongsvinger, der en ncrsk officer då skulle taga dem under sitt befäl och gifva dem vapen i händerna. Krigskommissionen i Köpenhamn frågade prinsen hvad han behöfde för att falla in i Sverge, såframt det utbröt krig mellan nämnde makt och Ryssland. tEndast — order! var prinsens svar. I Juni 1773 återvände prinsen till Norge. Han genomreste då hele landet, äfven norrom Trondhjem, och han kan icke underlåta att i sma memoirer egna några saknadehs örd åt detta norska folk, 4det respektablaste på jorden, framförallt befolknihgen 1 det inre af landet, dessa gråskäggiga gubbar, som tilltala en med det förtroliga du, välsigna en och uttrycka sig med så mycken klokhet och rättframhet, att: ens bröst dervid vidgar sig. Prinseh-memoirförfattaren vill Sicke tillåta sig att längre tänka derpåX, men han kan ej undertrycka