till trots för allt, derpå tviflade hon icke det minsta — men skulle det stå i hennes makt att visa henne vänskap? Skulle icke den utsökt artiga, men kalla och formliga grefvinnan med missnöje se sin dotter göra så? Ja, möjligtvis alldeles förbjuda sin dotter något vidare umgänge med-Lavinia? Delta var mer än troligt af en person, som endast hade fördragit de unga flickornas vänskap för hvarandra och som, ehuru förbindligt nedlåtande emot brorsdottern, Häde noga lakttagit ett kallt och afmätt sätt emot onkeln och tanten. Sedan Lavinia länge hade besinnat sina förhoppningars pro et contra hos grefvinnan, kom hon till det beslut, att som hon ej vore fullt säker på saken, ville hon ej löpa fara att förorsaka någon oenighet mellan mor och dotter — eller att i hvilken händelse som helst pålägga sin vän en svår strid mellan pligt och böjelse. Sedan Lavinia efter samvelsgrann öfverlägi ning hade kommit till visshet i denna punkt, kände hon sig äfven befriad från den plågsamma nödvändigheten att yppa hvad som hon ansåg vara en van. heder, men som i verkligheten endast var en olycka. För, en endå person i häla verlden skulle hon kunnat säga allt, utan att dö af blygsel. Ej till Paolo — nej Hon erinrade sig mycket väl huru han en gång yttrade sig rörande öfverflyttande af ärebetygelser och utmärkelser — eller i motsatt fall af vanheder på den som ej hade -gjort si förtjent deraf, såsom någonting i högsta gra orimligt. Men hon påminde sig äfven — och Gud allena visste, med hvilken djup blygsel — det förakt hon hade hyst för hans mening och den värma hvarmed hon bestred densamma. Den enda bland alla menniskor, som hon kunde hafva gjort till sin förtrogna; den ende, af hvilken hon hade kunnat vänta deltagande och medlidande, var Thornton. Han hade, under den tid då han sjelf erfor en djup sorg, varit så försonlig, så ädelmodig, ja verkligt faderlig, att hennes hjerta rördes vid erinringen derom. (Forts.)